Också ett svar på fråga nr 72.
Den här frågan är så lätt, och samtidigt helt omöjlig. Moment 22.
Det som gör att jag tycker om en människa jag inte känner, är ju att jag känner på mig att han/hon gillar mig. Kläder, ålder, yrke, nationalitet, kön har ingen betydelse alls. Det sitter i ögonen.
Det går på några sekunder, det räcker att blickarna möts, så vet jag att den här människan är OK. Det behöver inte innebära mer än att man byter några ord, kanske bara att jag ber grannen på tåget att passa laptopen medan jag går till restaurangvagnen.
Eller inte. Var det nån mer än jag som på 2 sekunder hade sin uppfattning klar om prästen i Uppdrag granskning igår? Innan han öppnat munnen? Kunde tro det.
Jag är världsbäst på att bedöma okända människor snabbt. För snabb tycker min man. Men jag hävdar att jag aldrig har fel. Det är förstås inte sant. Men jag är helt säker på att jag i alla fall aldrig missar någon som jag INTE gillar på första intrycket. Det är lättare att ta fel på en trevlig person för att den kanske bara är lite blyg eller reserverad eller upptagen av av andra tankar just då. Det är svårt att tycka om någon som signalerar att den skiter fullständigt i vad man tycker.
Sån kan jag nog vara själv av och till … 😉
