Generationsfråga.
Idag fick jag höra en historia som jag först skrattade gott åt, och sedan började vrida och vända på i tankarna. Var det bara roligt, och varför i så fall?
Lille L 3 år och hans pappa store L mötte Tito Beltran i trapphuset där de bor. Tito sa: ”Hej lilla bebis!” till lille L. Som förnärmat svarade: ”Dumgubbe!”
Det blev förstås många glada kommentarer på Facebook. Lille L är i sin fulla rätt tycker jag, det är inte konstigt att han kände sig förolämpad. Kallar man en 3-åring ”lilla bebis” får man vara beredd på ett hugg. Ungefär som om någon skulle kalla mig för ”lilla gumman”, vilket iofs kanske inte är så aktuellt längre, i min ålder.
Men varför blev det en sån väldigt rolig anekdot, som genast gjorde succé? Hade vi tyckt att det var lika roligt om det varit en vanlig svensk snuskgubbe, dömd för samma avskyvärda brott som chilenske operasångaren Tito med sitt patetiskt stora ego? Tycker vi att det är extra roligt när ett litet barn får in en fempoängare på honom, för att han är lovligt byte och har förverkat sina möjligheter till respekt?
Skadeglädje är problematiskt tycker jag. Det är samma sak med en ”rå men hjärtlig ton” som många älskar att gilla. Eller ”den ironiska generationen” som mina barn tillhör. Jag upptäcker ofta att jag inte kan skratta åt samma saker som de. Ibland när de kiknar av skratt, känner jag mig bara beklämd. ”Svensson, Svensson” tyckte jag bara var en dum serie. (Fast jag gillar Susanne Reuter och älskade pjäsen ”Geten” med henne och Jakob Eklund.) ”Borat” fattade jag inte heller. ”Solsidan” har jag däremot upptäckt och kollat alla avsnitten i efterhand på datorn – fruktansvärt roligt. Och Mia & Klara har jag på DVD.
Jag vill inte vara en glädjedödare men jag känner mig faktiskt ofta som en. Det är väl tantfaktorn. Vad tycker ni? Vad är hjärtlös humor? När kan man skratta med gott samvete?
