När blev du senast någons vän?

”Hur många barn får jag när jag blir ST O O O O R?”

Man tog en näve stenar i sina kupade händer, hystade upp dem högt och vände snabbt på händerna. Den som lyckades få flest stenar att stanna kvar på handryggarna var en lyckans ost. ”Va, fick du åtta stycken, måcklis!!”

Leker flickor fortfarande den här leken? Jag måste genast fråga lilla S och lilla A.

Genast när jag såg den här glasmålningen i Evers Ewa atelje i Bleket på Tjörn visste jag att jag måste ha den. Den talade direkt till mitt hjärta. Den fångade hela mitt livsverk tyckte jag. Min barndoms dröm om en stor familj,  mina barn och dessutom mitt företag LifeStone.

Nu hänger tavlan i mitt uterum. Jag ser den om jag lyfter blicken från mitt favorithörn i soffan framför brasan. Tack Ewa, den var menad till mig. 😉

[singlepic id=88 w=320 h=240 float=]

Nu har jag fått blodad tand! Det här videoklippet är lite längre, men jag tycker det är hejdlöst kul. Lille L försöker lägga beslag på Sigges favoritfåtölj, och det blir en stunds Herre-på-täppan kamp. Gissa vem som vinner? 🙂

Lille L och Sigge har vuxit upp ihop. Sigge är en dansksvensk gårdshund som vi skaffade som 10 veckors valp i september 2008. Lille L var 1 år då.
Sigge har fått lära sig att alltid gå undan för lille L, fast vi har förstås passat på så att inte Sigge har blivit misshandlad i oförstånd.
Lille L älskar Sigge, och Sigge blir helt tokig av glädje när lille L kommer på besök.
Så här kul hade de i sandlådan.

Vad är värt att vänta på? När man är liten vill man ha allt genast, man kan inte vänta alls. Men ju äldre man blir, desto mer tränar man upp sin förmåga att kunna vänta på belöningar. Den som väntar på något gott osv. Eller?

Är det någon som minns tävlingen om Århundradets Ord som utlystes 1999, inför millennieskiftet? Tävlingen gick ut på att komma med förslag på det ord som bäst beskrev 1900-talet.

Ordet Snabbare vann.

Otålighet har förstört många bra planer och föresatser. Otålighet har skapat många konflikter och onödig stress. Nu, när jag har blivit överkänslig mot stress, kan jag se tydligt vilken terrorist otåligheten har varit i hela mitt liv.

En viktig insikt som jag har kommit fram till är att det som är värt att önska sig är alltid värt att vänta på. Antingen det handlar om ett kilo färska räkor en fredag i en fullsatt fiskaffär eller ett efterlängtat besked, eller någonting viktigt som handlar om barnens liv. Jag kan välja otålighet eller förtröstan. Jag kan välja stress och oro, eller positivt tänkande.

Och om det inte är värt att vänta på räkorna kan jag faktiskt köpa thaimat istället.

Här kommer ett videoklipp från en otroligt efterlängtad konsert i våras, när jag ÄNTLIGEN var på benen igen efter en knäoperation och kunde CYKLA till Trädgårdsföreningen där BAO uppträdde. Den kvällen var värd alla månader av smärta och väntan. 🙂

Min första Krönika är publicerad! Den handlar om att vara Svärmor. Eller nej, den handlar mer om att vara en medälskande. Du kan läsa krönikan på www.alltforforaldrar.se

Jag har skrivit krönikan eftersom jag – hör och häpna! 🙂 – från och med torsdag denna veckan kommer att ingå i AlltförFöräldrars Expertpanel, dit man kan maila olika frågor. Fråga Svärmor tror jag att det kommer att heta. Jag hoppas på många frågor om relationen mellan svärmor och svärdotter. Min ambition är inte att lösa problem åt någon. Men jag hoppas att jag genom att ifrågasätta, vinkla problemet från ett annat håll, kanske ge lite perspektiv, kan hjälpa den som frågar att hjälpa sig själv.

Vad är värt att vänta på?

Hemma igen efter en heldag med dop i Göteborg. Tiny döptes enligt etiopisk ortodox sed, vilket bl a betyder att hela hon sänks ned i ett bad. Gudstjänsten med dopet tog över 3 timmar och var otroligt fascinerande. Det hela var som en rituell teater, så annorlunda med massor av rökelse, smörjelse med olika oljor, mässandet på arabiska och grekiska. Hela den lilla kyrkan var fullsatt, och så är det varje söndag förmiddag och ofta även lördag, då det är bibelstudier. För mig som är en otrogen själ känns det helt overkligt att gå i kyrkan halva söndagen, varenda vecka. Men fastän gudstjänsten var väldigt formell och strängt koreograferad, så rörde sig barn och vuxna hela tiden ut och in i kyrkan.  Det var en ovan blandning av stränga regler och frihet. Kvinnorna måste täcka huvudet, man fick inte ha skor, men för oss ”otrogna” besökare var det inte så noga, och de små barnen sprang ut och lekte ibland för att sedan komma in och vara med igen. Jag tog hur mycket bilder som helst.

Idag blåser det så det skakar i huset. Det är kallt och ruggigt ute. Men i växthuset är det varmt och mysigt. Jag har tvättat och spolat och skurat med algtvättmedel så nu har man den rätta känslan av att vara i ett glashus. Jag är så glad att jag valde ett glashus och inte plast!

Jag köpte mitt växthus för pengar som jag fick av morbror E för fem år sedan. Det är nog den finaste present jag någonsin fått. De första åren hade jag förstås prestationsångest och odlade tomater och gurkor och paprikor och chili så jag kunde ha försörjt halva ön. Jag isolerade med bubbelplast på vintrarna och höll temperaturen på plus 5 hela vintern för att inte alla blommor skulle frysa ihjäl. Citroner, fikon, aprikos, oliv, Afrikas blå lilja, you name it, det var fullproppat med exotiska blommor. Jag köpte fröer i december och började med frösådder redan i januari, hade extrabelysning och värmemattor under alla sådder.  Att hålla växthuset över fryspunkten hela vintern kostade över 4000:- räknade Odd ut.

I år kan jag le överseende åt mig själv och mitt fanatiska odlande. Jag kan se att det var en ventil, en flykt från stressen som spårade ur. I år ska jag nog inte ha några tomater alls. Jag har tänkt flytta ut citrusväxterna och hibiscusarna och några pelargoner – kanske ganska många pelargoner – och göra växthuset till ett ställe för avkoppling. Ställa dit några bekväma stolar och ett litet bord. Så att jag kan njuta av sommaren hur regnig och kall den än blir.

Nu måste jag gå och stryka min röda finklänning, imorgon döps Tiny i Göteborg!

Om jag fick välja på nytt vad jag skulle bli, och slapp bekymra mig om att det skulle löna sig, så skulle jag bli trädgårdsmästare. Utan tvekan. Jag skulle ha ett stort växthus med ett café i anslutning, och en vacker lummig trädgård utanför. Det skulle inte vara så stort som t ex Rosendals Trädgårdar, men lite i samma stil. Till cafeet skulle det komma intressanta föreläsare och prata om filosofi och nutida livsåskådningsfrågor. Människor som Stefan Einhorn,  Percy Barnevik, Alex Schulman, Blondinbella och Ebba von Sydow. Kom gärna med fler förslag, det grämer mig att jag inte kommer på många fler kvinnor! Det skulle vara ett Diskussionscafé, som bara var öppet ett par kvällar i veckan och då med olika tema.

November, december, januari och februari skulle jag tillbringa på min orkidéeodling  i sydostasien. Där skulle jag ge mig ut på fotoexpeditioner i regnskogen, och upptäcka nya växter och djur och leva som en kvinnlig Mattias Klum.

Idag har jag tillbringat flera timmar i trädgården, rensat runt pionernas röda knoppar, rivit bort lianer av brännässlor i rabarberlandet, klippt rosor och eldat i min tunna. Jorden reder sig och rinner mellan fingrarna. Äntligen!