Sorg för första gången.
Nu är det inte roligt hemma hos Lilla S och lilla A. Älskade katten Zackarina har blivit överkörd av en bil så illa att hon dog.
Zackarina var barnens första egna djur. Det måste ha varit en hemsk chock.
Jag minns när jag var 6-7 år och mitt marsvin Laban blev dödad. Det var på våren, Laban hade fått komma ut i solen i sin låda. Jag kom på cykel från Nilssons affär och hade köpt sallad till honom, och fattade först ingenting. Labans låda låg uppoch ner i gruset och i vinbärsbuskaget stod tant Torsells hemska stora hund och skakade våldsamt någonting som han hade i munnen. Det nästa jag minns är att jag satt i mammas knä och grät helt otröstligt. Tant Torsell sa att hon skulle köpa ett nytt marsvin och jag skrek att jag bara ville ha Laban…
Om man ska försöka se någonting lite positivt i eländet så är det i alla fall att de hittade Zackarina. Hon försvann inte bara. Det hade faktiskt varit värre.
Och så finns ju Findus kvar, Zacharinas unge.
Mamma A skickade den här bilden på Zackarinas grav, och texten: ”Hej då, vi ses i Nangijala.”
