För ett tag sedan var jag hos doktorn för att ta bort en vårtliknande prick i ansiktet, alldeles under läppen. Den hade vuxit fram på bara ett år, och eftersom jag är väldigt misstänksam mot prickar och fläckar ville jag ha bort den genast. Men jag litar inte på min vanliga vårdcentral för att ta bort saker i ansiktet, så jag gick till Laserspecialisten i Göteborg som en väninna rekommenderat.

Medan jag väntade på min tur läste jag broschyrerna som låg på bordet. Restylane. Visst har jag funderat på lite justeringar. De där argvecken över näsroten, mellan ögonbrynen. Och de där djupa rynkorna som drar ner mungiporna och gör att jag ser sur ut fast jag inte är det. Men samtidigt är jag rädd att göra ingrepp i ansiktet. Jag vill ju inte se ut som någon annan än mig själv. Och det är lite skämmigt att vilja se yngre ut än man är. Det är väl inget fel att se ut som 61!?

När jag gick från kliniken hade jag fått en tid för behandling veckan efter.  Det som fick mig att slå till var argumentet att Restylane försvinner efter ca 6 månader, och att man inte får några ärr efteråt. Då kan jag ju prova, tänkte jag. Gillar jag inte resultatet så behöver jag ju inte fylla på om ett halvår.

Och jag är verkligen trött på att se så sur och arg ut.

Det har nu gått 8 dagar sedan doktor Martin sprutade in Restylane gelen i mina argrynkor och surveck. Det gjorde lite ont, och jag har haft ett stort blåmärke i pannan som nästan alla har kommenterat (utom Odd).  Men jag är väldigt glad att jag vågade. Det är väl inte värre att fylla ut lite rynkor än att färga håret, fixa naglarna eller bleka tänderna.

Så här såg jag ut i pannan före:

Så här såg mungiporna ut (och pricken):

 Så här såg jag ut i morse, nysminkad för en plåtning:

 Och min älskling har fortfarande ingenting märkt. Men nu kommer han att se att jag har varit hos frisören.

PS. Bilden på mig i högerkanten, under rubriken Fråga Svärmor, den är photoshoppad av min bloggkompis Elin. Sådär slät i ansiktet blir man inte utan Photoshop! 😉

Igår var jag på Bokmässan i Göteborg. Kanske inte så konstigt att det inte blev något bloggande. För bokmässan är underbar, fantastisk, spännande, gigantisk…och fullständigt utmattande. Jag var bara där i två timmar men gjorde ändå slut på hemskt mycket pengar på den tiden. Jag tror att jag shoppar i ren panik, ungefär som att tröstäta.

Så mycket folk, så mycket kändisar, så mycket man skulle vilja titta närmare på. Oj, där står Jan Guillou, och Sara Kadefors, och nämen var inte det Jan Myrdal?

Fast det är svårt att handla lagom så är det också svårt att handla dåligt. Jag ville verkligen ha alla Tove Janssons 8 böcker om Mumindalen. Dessutom fick man en liten fin gosemumin om man köpte två böcker. Så jag kunde stoppa ner 4 gosedjur i mina påsar, ett till varje barnbarn – perfekt!

Tiny och mamma L var med mig som tur var, annars hade jag nog blivit helt ruinerad. Det fanns jättefina Mumin-brickor, och tallriksunderlägg, och en ryggsäck med lilla My…

 Torsdag är ändå en förhållandevis lugn dag på Bokmässan. Vi hade barnvagn med oss, och det gick faktiskt. Fast jag körde över ett oräkneligt antal skor och krockade med väldigt många äldre damer (i min ålder alltså). Men alla ler förlåtande när de ser att det är en mormor/farmor som styr. Förresten så tycker jag att de här trehjuliga vagnarna är helt kass. Man kan ju inte köra med bara en hand!?

Den här boken köpte jag till lilla S och lilla A. Med så fantastiska illustrationer måste det vara en pärla.