Slutet gott, allting gott!
Den här helgen har jag tillbringat på Smögens Havsbad. Mina goa systrar gav mig ett spa-paket i present när jag fyllde år i våras. Utan män och barn har vi pratat och pratat, och promenerat och ätit och bastat och simmat i havets 10-gradiga vatten. Och njutit av timslång aromamassage av starka smögenmadamer.
Rummen var fina, restaurangen mysig och maten fantastisk. Men själva spa-delen av hotellet är tyvärr inget jag kan rekommendera. Alldeles för liten i förhållande till antalet gäster. När vi hade checkat in på lördagen och tänkte koppla av i spa-avdelningen, vände vi redan i omklädningsrummet. Där var så fullt att det inte gick att komma in ens. Vi klädde om på rummet istället och gick direkt in till poolen. Där var ljudnivån som i Valhallabadet i Göteborg och det fanns inga sittplatser. Alla stolar var upptagna, bubbelpoolen var överbefolkad, överallt låg handdukar och badrockar utplacerade för att markera revir. Ingen spa-känsla direkt…
Men nedanför hotellet ligger Makrillvikens Vandrarhem och där finns en liten bastu ute på klipporna som man kunde boka via spa-avdelningen. DÄR kan man tala om spa-känsla! Vi tre 50+ systrar delade bastu med 3 okända, något yngre herrar, och simmade i det salta kalla havet. Det var helt, helt underbart, jag vill göra det igen snart.
På kvällen hade vi så mycket att prata om att jag glömde bort bloggen, därför blev det inget inlägg igår.
Imorse gick jag upp 06.30 för att fotografera morgonhimlen uppifrån Smögens vattentorn. Tornet ligger högt uppe på ett berg mitt på Smögenön, man ser milsvitt över både land och hav därifrån.
När jag kom tillbaka till hotellet med fina bilder på stilla hav och vacker gryningshimmel, fick jag höra att en hummerfiskare drunknat under natten precis där jag fotograferat. 🙁
Ikväll lade jag ut min bild på Flickr och skrev en sorglig bildtext om vad som hade hänt. Nästan genast kom detta meddelande på Twitter om att fiskaren hade hittats! 🙂
Generalrepetition 1 och 2.
Lilla S har Småland i läxa. Hon får hjälp av pappa P (som är censurerad i bilden). Geografi är ”sådär” kul, om man frågar henne. Men hon pluggar ändå tills hon kan.
Jag blir så glad när jag ser hur hon får hjälp med sina läxor. Jag kan aldrig minnas att jag själv fick någon läxhjälp, eller att mina föräldrar över huvud taget brydde sig om hur jag presterade i skolan. Det är klart, de hade kanske brytt sig om jag hade klarat mig dåligt. Men jag slank igenom skolan med medelbra betyg utan att anstränga mig mer än nödvändigt, och knappt det.
Det kan jag undra lite över idag. Vad hade jag blivit om det hade ställts lite högre studiekrav på mig hemma? Om de hade hjälpt mig lite mer, med matten till exempel, istället för att säga: ”ja ja, något mattehuvud har du inte, det har ingen i familjen.” Jag tänker på vår sladdis stora J, som grät och svor över sina matteläxor men som ändå fixade matte E därför att Odd aldrig tappade tålamodet med att hjälpa honom.
Lilla A har inga läxor ännu, men hon övar ändå. På att sminka sig till Halloween.
Svar på Farmorsfrågan nr 114.
Ingen alls har svarat på den här frågan i bloggen!
Egentligen är det kanske inte så konstigt, de flesta tänker nog som jag: Man vet ändå aldrig vad som händer. Det blir aldrig som man tror. Odd tyckte att det finns en fara med att göra upp en Livsplan. Man kan bli begränsad i sina tankar, inte våga hoppa på chanser som dyker upp om de skiljer sig från Planen.
En gång för ca 20 år sedan gjorde jag en Planering på hur mitt liv skulle se ut om 5, 10 och 20 år. På den tiden reste vi land och rike kring med barn och ponnyer och hopptävlade.
Enligt den planen skulle jag idag ha hästuppfödning här på Flatön. Istället har jag vuxna barn som är allergiska mot hästar och vårt fina stall har blivit Lifestones fabrik. Så kan det bli! 😉
Idén till Farmorsfrågan om en Livsplan fick jag på bloggträffen på Ulfsunda Slott. Det var Martin Höckenström på Life Group Nordic som ställde frågan till oss bloggare. Hans företag hjälper människor att bli effektivare. Han lovade att det var fullt möjligt att med enkla knep få tiden att räcka till mycket mer. Bra va! 🙂 Några av tipsen hittar du här. Jag ska genast börja prova tips nr 2!
Men annars är jag nog rätt skeptisk till att tänka ut och skriva ner en Livsplan.
Hittills är jag väldigt nöjd med hur mitt liv har blivit tack vare min Bananskalsplan. Min strategi har varit att halka på bananskal. Men jag har valt vilka bananskal ganska noga. Man kan ju oftast välja hur man ska göra. Halka eller låta bli. 😉
Norgetur.
Det tar knappt 4 timmar med bil till Oslo från oss. Till Stockholm tar det 6 timmar. Lätt att jag väljer Oslo, av alla möjliga orsaker. Mysiga människor är den viktigaste. Man blir alltid vänligt bemött i Norge. Stämningen är ungefär som i Göteborg. Det går lätt att prata med folk i affärer och på gatan, och om man ler så får man ett leende tillbaka. Så är det inte i Stockholm!
Men det är lätt att hålla sig för skratt över priserna i Norge! En hamburgare med tillbehör kan gå loss på 190 svenska kronor…
Hoppas nu att bilden inte hamnar upp och ned som den gjort de senaste gångerna jag bloggat från min Iphone. 😉
– Posted using BlogPress from my iPhone
Skolfotografen har levererat.
Tänk att det här med skolfotografering fortfarande fungerar likadant som när mina barn gick i skolan. Det verkar ju stenåldern att fotografen skickar hem alla bilderna, och sen ska man skicka tillbaka dem man inte vill ha! Det är ju självklart att barnet vill ha alla bilderna i kuvertet. Det är klart att man känner sig som en gangster om man skulle säga att ”Nej, nu tar vi bara den här stora och så de här minsta.” Vem vill vara så elak?
Men egentligen skulle det väl fungera lika bra, eller bättre, om man fick ett mail med en länk till bildfilerna? Så kunde man gå in och välja det man vill ha, och helt enkelt handla bilderna på nätet? Det kunde i alla fall finnas den valmöjligheten, istället för att få alla bilderna hem i ett kuvert.
Det tycker förstås inte företagen som fotograferar barnen. De skulle säkert förlora massor av försäljning.
Jag tycker det är snudd på lurendrejeri. Oetiskt i alla fall. Att ingen gör något åt det?
Nu har jag i alla fall en liten bild av lille L i min plånbok, ovanpå mitt körkort.
Farmorsfrågan nr 114.
Hur ser din livsplanering ut?
Tips! Imorgon startar Allt för Föräldrar en MåBra sida. Den handlar om Mindfulness, relationer och goda val i livet. Missa inte! 🙂
TACK för att ni finns!
Försöker samla ihop mig efter helgens upplevelser. För 18 månader sedan visste jag ingenting om bloggvärlden. Nu är jag en del av den, och den här helgen har jag verkligen förstått hur viktig den har blivit för mig. Att skriva en blogg handlar egentligen inte om att sitta vid datorn och skriva ut i bloggrymden, det handlar ju om att dela med sig av sitt innersta, alltså om riktiga möten med riktiga människor. Naturligtvis delar man inte med sig av allt. ”Det jag skriver på min blogg är kanske 10%…” som någon av tjejerna sa, ”…ändå tror läsarna att de känner till allting om mitt liv”.
Nu när jag har träffat alla mina bloggkollegor på Allt för Föräldrar IRL (in real life) är jag gladare än någonsin över att jag började blogga. Det är nog det bästa jag gjort sen jag startade mitt företag.
På X2000
Hittills allt OK, tåget i tid, jag åker framlänges, tanten bredvid håller sig på sin kant. Men Internet är lååångsamt. Facebook tar för lång tid, blogga tar för lång tid. Men twittra går bra! Tur att några av mina twänner är uppkopplade fast det är söndag lunch!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Ge mig kraft!
Sitter på X2000. Tyvärr bredvid ytterst sur tant. Hur ska jag orka hålla ifrån mig hennes negativa vibbar i flera timmar?
Jo, jag vet, ska läsa och kommentera på mina underbara, snälla, spännande bloggkompisars bloggar! 🙂
Tunnelbanan.
Tar blåa linjen från Alvik till T-Centralen. Sitter knä mot knä med par i 35-årsåldern. Plötsligt säger han: Vi kanske skulle börja planera vårt bröllop? Sen följer en diskussion i normal, lättsam samtalston om val av kyrka, klänning, lokal, om hon ska gå ensam till altaret eller om de ska följas åt etc etc. Jag vet inte vart jag skall titta, sitter inklämd mot fönstret. Väljer att blunda.
Varför känns det så obehagligt?
Framme på Centralen, i ett hörn på Coffeehouse by George, med en caffelatte som jag egentligen inte tål, och en chokladbiskvi som jag verkligen inte behöver, kommer jag på varför. Jag fanns inte. Jag betydde mindre än en fluga. Det var rena turen att de inte började diskutera om de skulle orka ha sex på bröllopsnatten eller inte.
Igår älskade jag att vara i Stockholm.
Idag hatar jag det som vanligt.
