Vad skulle jag vilja fråga min mamma?

Min mamma är 92 år. Hon är fortfarande pigg och rörlig och klarar sig själv i sitt lilla radhus i Göteborg. Morgon och kväll kommer hemtjänsten och tittar till henne och hon har trygghetslarm eftersom det är si och så med balansen. Men hon lagar sin mat själv och promenerar varje dag med rollatorn om vädret är bra.

Hon är grannarnas älskling och pålitliga kattvakt och samlar på fina handgjorda dockor som hon skickar efter från USA.

Jag kunde inte ha fått bättre gener för att bli en frisk och fräsch gammal gumma. Min livsstil är ju inte mammas fel…

Om man frågar min mamma om hennes barndom har hon massor att berätta. Hon minns minsta detalj, som t ex vad tanten hette som de hyrde sommarhus av i Skälderviken när hon var 6 – 7 år.

Men om man frågar mig eller mina syskon är det inte mycket vi minns av allt det mamma har berättat genom åren…

Genom Twitter hittade jag Johanna Wistrand som är författarcoach och ”spökskrivare” och har företaget Multimanus. Tillsammans har vi intervjuat mamma om hennes barndom och uppväxt, i ett helt annat samhälle än det jag växt upp i. Ett liv med bykdagar, julslakt, undantagsstugor, utvandrare, amerikabrev, luffare, hemvävda lakan och egen kvarn.

Ett liv utan blöjor, tvättmaskin, halvfabrikat, försäkringskassa, mobiltelefon eller studielån.

Som tur är inte ett liv utan kamera, det finns massor av underbara bilder från början av 1900-talet i mammas fotoalbum.

Tack vare Johannas intervjuer har jag kunnat passa på att fråga mamma även om känsliga saker, sådant hon annars glidit undan och inte velat prata om. Hon är ju minst tre generationer äldre än ”terapigenerationen” som mina barn tillhör. För henne har det inte alls varit naturligt att gräva i frågor om känslor och relationer, eller att fundera över varför det blev som det blev med kärlek och familj.

Nu har vi nio timmar inspelade på band, två intervjutimmar återstår innan Johanna ska börja skriva på boken om mammas liv. Jag är så lycklig att vi hann.