Öland. Fåglar i enorma flockar, överallt i landskapet och vägkanterna står fågelskådare med sina jättelånga kikare och kameraobjektiv. Allting är stängt, det känns tomt och ödsligt, men är så vackert. Idag var vädret soligt, klart och stilla. Jag satt på klapperstensstranden längst ut på Ölands södra udde, vid fågelstationen och fotograferade. 161 bilder på fåglar, solnedgång och kvarnar… Minneskortet är fullt både i kameran och skallen. Eftersom jag inte kan föra över bilderna från kameran får du hålla till godo med den här suddiga bilden från min Iphone.

Jaaaa – Mia Skäringer har börjat blogga igen!!

Neeeej – jag har missat mer än en månad!!!

Båten är på land. Lille L, pappa L och Odd hjälptes åt att ta upp den med kranen på Dragsmarks varv. Det var en skön känsla när nya Tumlaren stod i säkerhet under tak i båthallen hemma på tomten. Nu ska vi bygga om, greja och putsa under vintern. Nytt kapell, badstege, nya madrasser och diverse annat. Och den krånglande bränslepumpen ska lagas.

Vad skulle jag vilja fråga min mamma?

Min mamma är 92 år. Hon är fortfarande pigg och rörlig och klarar sig själv i sitt lilla radhus i Göteborg. Morgon och kväll kommer hemtjänsten och tittar till henne och hon har trygghetslarm eftersom det är si och så med balansen. Men hon lagar sin mat själv och promenerar varje dag med rollatorn om vädret är bra.

Hon är grannarnas älskling och pålitliga kattvakt och samlar på fina handgjorda dockor som hon skickar efter från USA.

Jag kunde inte ha fått bättre gener för att bli en frisk och fräsch gammal gumma. Min livsstil är ju inte mammas fel…

Om man frågar min mamma om hennes barndom har hon massor att berätta. Hon minns minsta detalj, som t ex vad tanten hette som de hyrde sommarhus av i Skälderviken när hon var 6 – 7 år.

Men om man frågar mig eller mina syskon är det inte mycket vi minns av allt det mamma har berättat genom åren…

Genom Twitter hittade jag Johanna Wistrand som är författarcoach och ”spökskrivare” och har företaget Multimanus. Tillsammans har vi intervjuat mamma om hennes barndom och uppväxt, i ett helt annat samhälle än det jag växt upp i. Ett liv med bykdagar, julslakt, undantagsstugor, utvandrare, amerikabrev, luffare, hemvävda lakan och egen kvarn.

Ett liv utan blöjor, tvättmaskin, halvfabrikat, försäkringskassa, mobiltelefon eller studielån.

Som tur är inte ett liv utan kamera, det finns massor av underbara bilder från början av 1900-talet i mammas fotoalbum.

Tack vare Johannas intervjuer har jag kunnat passa på att fråga mamma även om känsliga saker, sådant hon annars glidit undan och inte velat prata om. Hon är ju minst tre generationer äldre än ”terapigenerationen” som mina barn tillhör. För henne har det inte alls varit naturligt att gräva i frågor om känslor och relationer, eller att fundera över varför det blev som det blev med kärlek och familj.

Nu har vi nio timmar inspelade på band, två intervjutimmar återstår innan Johanna ska börja skriva på boken om mammas liv. Jag är så lycklig att vi hann.

Vad skulle du vilja fråga din mamma?

Det var lite kul att vänta med svaret på fråga nr 110 till 10/10/10. Kanske skall jag dessutom vänta till klockan 22:10 med att publicera? 😉

Frågan nr 110, om vad som hindrar mig just nu, är verkligen tänkvärd. Jag har haft den i bakhuvudet ända sedan i torsdags, och några olika svar har dykt upp. Att det inte finns tid är förstås det enklaste svaret. Eller att jag inte har råd.

Men idag ser jag helt klart vad det är som just nu hindrar mig från att måla, skriva, fotografera och spela dragspel mer än vad jag redan gör.

Prestationsångest.

Tänk om det inte blir tillräckligt bra. Tänk om jag inte är tillräckligt begåvad, duktig, snabb eller smart för att klara av det där jag vill göra så att det blir så bra att andra beundrar det?  Då är det ju onödigt att ens försöka. Tänk om min tavla blir ful? Tänk om ingen berömmer min bild? Tänk om ingen läser vad jag skriver? Tänk om ingen märker vad jag gör? Eller ännu värre, tänk om någon tycker att det jag skriver eller målar eller fotograferar är ganska talanglöst och tråkigt och talar om det för mig, tex på bloggen eller Twitter.  

Idag var det inlämning till veckans fototema, som var ”Sval”. Ett hopplöst tema tyckte jag först. Men sen fick jag idén att tolka temat som ett känsloläge istället, och kom att tänka på målningen som boken Flicka med pärlörhänge handlar om. (Den boken är underbar, läs den!) Precis sådär sval och inåtvänd är lilla S bra på att se ut, jag kanske kunde ta ett porträtt på henne? 

Så igår fotograferade jag både henne och lilla A. Det tog sin tid, att välja sjalar i rätt färg, att drapera och hitta rätt bakgrund och ljus för fotograferingen. Men jag blev väldigt nöjd med bilderna.

Nu har jag lagt upp porträtten på Fotosöndag och inser att mina porträtt inte kommer att skriva fotohistoria. Det finns så många ohyggligt skickliga amatörfotografer.

Men jag älskar ändå mina bilder och vill inte ha dem ogjorda. Skaparlyckan jag kände medan jag höll på med dem blir inte mindre för att det finns andra, bättre bilder som andra har gjort.

Det är en viktig insikt. Tack för den.

Igår var jag i Göteborg för den näst sista intervjun med mamma om hennes barndom och uppväxt. Tänk  att Johanna Wistrand och jag redan har 9 timmar på band med mamma 91!  Nu återstår en dubbeltimma nästa torsdag, och sen är det dags för Johanna att börja skriva på boken om mamma. En massa jobb med bilder väntar förstås för mig och mina syskon, det värsta blir att välja.

Många gånger har jag tänkt att det ska bli skönt att slippa åka till Göteborg så ofta, men idag kände jag att jag kommer att sakna de här torsdagarna. En del av det  som mamma berättar har jag hört tusen gånger, men ibland kommer det fram helt nya saker. Jag brukar hinna med att hälsa på Tiny och mamma L som är mammaledig också.

Idag var Tiny på sitt gnälligaste och mest mammiga humör. Hon har just fått sin tredje tand i underkäken och något är på gång i överkäken också. Fattiga Riddare räddade humöret.

Fattiga riddare är helt enkelt en skiva vitt bröd doppad i pannkakssmet.

Recept: 1 ägg, 1 dl mjölk , en nypa salt, (+ en nypa socker om man vill ) o,5 dl mjöl vispas samman och hälls i en djup tallrik eller på ett fat. Lägg en skiva vitt bröd i smeten och låt suga in. Stek i smör. Man kan blanda kanel i smeten också om man vill, och man kan förstås servera med fruktmos eller keso till exempel.

Men man kan också dela en fattig riddare i mindre bitar och ta med som matsäck ut i solskenet på gården.

Vad hindrar dig just nu?

Så här mycket saknar jag Odd just nu. Han är i Berlin. Jag är alldeles ensam. Det har varit skönt och fridfullt hela kvällen ända tills nu. Jag har handlat en massa roliga saker på nätet (glasfärger) och målat i lugn och ro i uterummet. Men nu. Känns det ensamt. Godnatt.

Vad vill jag mer hinna med att uppleva i mitt liv?

Det är klart att jag skulle kunna räkna upp en del resmål som känns väldigt lockande.  Visst hoppas jag att vi hinner resa mycket mer innan locket läggs på. Simma med delfiner verkar vara en magisk upplevelse. Fast jag har ju faktiskt redan simmat med en jättehavssköldpadda i Indiska Oceanen, det måste vara svårt att överträffa den känslan. Men Kina vill jag verkligen, verkligen se mer av.

Jag har ju fram till nu upplevt mer än vad man har rätt att förvänta sig av livet, åtminstone sett ur ett rättviseperspektiv. Förälskelser, äktenskap, skilsmässa, graviditeter,  förlossningar, spännande jobb, familjeliv, husbyggen, eget företag, barnbarn.

Resten av livet borde jag nog bara ligga lågt och hålla tummarna för att ingen högre makt upptäcker hur bra jag har haft det, jämfört med väldigt många.

Nej, den fega och själviska tanken hjälpte mig att hitta ett riktigt bra svar på Farmorsfrågan nr 109! 🙂

Jag vill hinna med att uppleva att det jag gör innebär att någon annan får ett bättre liv.  

Här kan du lyssna på en som verkligen har lyckats med det.  Percy Barneviks Sommar i P1. Jag beundrar honom oerhört. Hans organisation Hand in Hand hjälper fattiga, ensamstående mammor i Indien, Afghanistan, Brasilien och södra Afrika att hjälpa sig själva, bland annat genom att ge dem mikrolån så att de kan starta egna små företag. I Indien har Hand in Hand hjälpt svindlande en halv miljon kvinnor  ur svält och fattigdom på det viset!

Synd att han inte fick behålla de där miljonerna från ABB som hans pensionsavtal gav honom, tänk så mycket större nytta de kunde ha gjort i Indien än i ABBs kassa.