Vad vill du hinna med att uppleva i ditt liv?

”Idag har vi åkt till mormor och morfar för att elda ris. På vägen fingervirkade jag en halsduk i bilen.

När vi kom fram käkade vi macka, surdegsbröd med jordnötssmör. Sen lekte jag med Sigge. Sen gick vi och eldade ris fast det regnade. Det var kul för vi gjorde en liten egen brasa där vi grillade korv. Mormor kom med pannkakor och brunt socker. Sen gick jag hem till mormor med Sigge för det var så kallt. Sen målade jag en solnedgång. Nu ska jag kanske hämta fingervirkningen i bilen. Fast bara kanske. Annars leker jag med dockskåpet.”

Sen september förra året har jag gått ner från 94 till 82 kg, genom att ändra mina matvanor och röra mig mer. Fast det senaste halvåret har jag faktiskt stått still. Det har betytt otroligt mycket för humör, hälsa, energi, utseende, ork att jag har lyckats bli av med de där kilona.

Men det räcker inte riktigt. Ungefär 8 kg finns mellan mig och min idealvikt. Jag inser att det inte kan vara omöjligt, men det känns väldigt, väldigt motigt. Har jag lyckats gå ner 1 kg så behövs det bara en helg med helt normala utsvävningar i form av vin, ost och gott bröd för att det där kilot ska vara tillbaka igen. 

Häromdagen köpte jag, av nyfikenhet,  Carolina Gynnings bok Ego Woman när jag stod i kön till ICA. Som litteratur är den helt värdelös, men den ger en inblick i dokusåpakulturens villkor som är intressant. Bland annat skriver hon om sin bulimi, och om lösningen på sina egna problem med att hålla sig smal (och vacker).

Lösningen heter enligt Carolina Reductil, en medicin som påverkar hjärnan så att man inte blir hungrig eller sugen. Den här medicinen är receptbelagd och skrivs bara ut till riktigt feta människor. Men Carolina har lyckats skaffa den ändå, och skriver engagerat om hur ofarlig och effektiv den är, och hur den hjälper henne att hålla sig smal. Hon anser att man ska kräva av sin doktor att han skriver ut recept. Carolina påstår att biverkningarna är minimala –  ”lite muntorrhet, sömnproblem och ökad puls” och dessutom övergående efter 3 – 4 veckor.

Jag blev riktigt upplyft inför hoppet om en lösning på mitt viktporoblem, och imorse googlade jag på medicinen.

Hoppsan! Medicinen stoppades  i januari i hela Europa pga riskerna för stroke och hjärtinfarkt.

Det får bli gymmet istället.

Jag har alltid opponerat mig mot krav, velat befria mig från måsten. Men häromdagen läste jag en artikel som fick mig att tänka till. Om det inte finns några krav, vad finns det då för mening? Om jag kan göra precis vad jag vill – vad vill jag då?

Det här är några av kraven som gör just mitt liv lyckligt och meningsfullt:

Jag ska gå till jobbet varje dag och göra mitt bästa där. Jag ska stänga av datorn innan O släcker lampan. Sigge vill gå på promenad ett par gånger om dagen. Julen ska firas här hos oss på Flatön. Alla vill ha äggost till midsommar. Barnen behöver barnvakt ibland. Det ska finnas hembakt surdegsbröd. Trädgården ska blomma och det ska finnas tomater i växthuset. Min kropp ska inte väga över 80 kg. Min telefon ska vara på ifall barnen ringer. Min gamla mamma behöver att jag hälsar på då och då. Jag ska hålla kontakt med mina syskon.

Det här är förresten en läsvärd artikel på Lyckobloggen: Nulycka och Långlycka av Görel Kristina Näslund.

En avkopplande och lycklig fredagskväll önskar jag just dig, vem du än är.