Han kom in i mitt liv när allting gungade, man kan nog säga att det var kaos. Jag hade förvandlats till en slugger, en som skulle bort och fram och som körde över och stängde av. En ensam rävhona som jagade och samtidigt bar med sig sin unge i nackskinnet. (Det var lustigt, har aldrig tänkt på mig själv som rävhona förut… ) Ungen var alltid hel och ren och mätt, hon var min första prioritet efter själva överlevandet, men jag hade berövat henne hennes pappa. Jag tänkte aldrig gifta mig igen. Och jag jobbade, som alltid, natt och dag.

Då stod han där plötsligt en dag, mitt i vägen när jag skulle fram med min bil. Nya tjänstebilen. Han höll på att lasta ur en gammal rutten stubbe ur bagageluckan på en rostig Volvo Amazon. Han log och undrade om jag hade bråttom.

Hur kunde jag uppfatta att detta var mannen i mitt liv? Hur kunde jag veta, där och då,  att han var Pappan jag behövde till mina ofödda barn, familjefadern min förstfödda saknade? Det är nog det största mysteriet i mitt liv. Han liknade inte någon av dem jag umgicks med. Mina kretsar var reklambyråbranschen på 70-talet. Han var akademiker. Marinbiolog. Om jag säger sandaler på jobbet så förstår ni vad jag menar… 😉

Idag på Fars Dag är det nog faktiskt inte min egen underbara pappa jag tänker på i första hand. Det är han med den rostiga Amazonen. Min man sen 34 år.

När min ogifta moster Greta dog för många år sedan tog mina syskon och jag vara på en kartong gamla brev som vi hittade i en amerikakoffert i källaren. Vi tittade som hastigast igenom kartongen, mest var det ointressanta saker som kunde slängas, men också några riktigt gamla kuvert  i botten. 

Nu när Johanna Wistrand och jag håller på och sammanställer Boken om min mammas liv har jag gått igenom alla breven i kartongen. De får nog bli ett helt eget kapitel. ”Breven till barnen”. I slutet av 1800-talet är det mormors mor Hanna som skriver vemodiga och längtande brev till sin dotter Ruth (min mormor) som går i husmorsskola i prästgården. 

Högst upp i hörnet på varje brev har hon nålat fast en färsk blomma. Den har torkat och missfärgat brevpapperet. Men efter mer än 100 år är blomman fortfarande vacker. 

Ruth gifter sig och får 8 egna barn, min mamma är näst yngst av dem. På 1940-talet skriver Ruth  tröstande och peppande brev till minsta dottern Rigmor som just flyttat hemifrån och har fått sin första tjänstgöring på Posten i Karlskrona. Rigmor vantrivs och längtar och skriver brev hem flera gånger i veckan. Mormor har fullt upp med alla sysslor, det är grisslakt och vinterbyk och konservering av frukt och älgkött… Det står: ”Jag orkar bara skrifva till dig en gång i veckan….”  Men då förbarmar sig min morfar, jag hittar 4 eller 5 brev med redogörelser för jakt, bröllop och kalas och ibland skickar han med en peng till lillflickan därborta i Karlskrona. 

Det är bara 10-12 mil mellan Bjärnum och Karlskrona. Men Rigmor, 19 år,  kunde bara komma hem några dagar till jul och på sommaren. 

Jag ryser när jag tänker på det. Det är så självklart att jag kan träffa mina barn i stort sett när jag vill, prata med dem så länge jag har lust i mobilen, lyssna hur de mår. Men det är en självklarhet som bara är ett par generationer gammal. Jag älskar min samtid.