Den här dagen började bra med en krya-på-dig-hälsning på Facebook och en länk från Dorte. Kram Dorte! 🙂 Länken gick till det kanske bästa tal jag någonsin hört. Det handlar om hur vi vuxna, och då speciellt skolan, dödar kreativiteten hos barn. Jag önskar att du ville klicka på länken och lyssna. Det är väldigt roligt dessutom, rena stand-up. Jag var tvungen att lyssna två gånger för att inte gå miste om något. Bland annat berättar han varför dans är lika viktigt som matte!

I skolan lär vi oss att det är en skam att misslyckas. Vi undviker sedan hela livet att prova saker vi inte kan, för vi är rädda att göra fel. På lektionerna i teckning, som jag ändå tyckte var roligast, lärde vi oss också hur fult och dåligt det är att härma eller rita av. Att kalkera med smörpapper var det värsta av allt, det var riktigt fuskigt. Gjorde man det så var det beviset på att man var riktigt hopplöst dålig i teckning.

Inte förrän på kursen i glasmålning hos Ewa Evers förstod jag hur det här gamla spöket från skoltiden har påverkat även min kreativitet. Eftersom jag inte kan teckna till exempel ett barnansikte  på fri hand så låter jag bli. Ewa visade hur man kan använda smörpapper för att rita av gamla foton, och sedan skrapa fram motivet på en svartmålad glasskiva. ”Men…får man göra så? Det är ju fusk!?” Men Ewa bara log. ”Det är väl svårt nog ändå? Varför ska du göra det ännu svårare för dig?”

Vilken befrielse! Sen kursen hos Ewa är jag helt fast i glasmåleriet. Varenda kväll sitter jag vid mitt ljusbord och skrapar och målar på mina glasskivor. Jag kommer att fylla varje fönster, varje vägg med glasmålningar av barn och barnbarn, jag har ju hur mycket fotografier som helst…

Vem skulle jag vilja träffa igen från min barndom?

När jag tänker efter så minns jag ingen vuxen som egentligen intresserade sig för mig när jag var liten, som person betraktad. Barn var barn, ungefär som husdjur. Man skulle uppfostras, lära sig spela piano, hälsa fint och sitta tyst vid matbordet. Det var samma med mormor och morfar och alla mostrarna. Man blev bjuden på kakor eller kandisocker och fick sitta i morfars knä, men egentligen kunde man nog lika gärna ha varit en kelen katt.

Farmor och farfar dog långt innan jag föddes. Dem har jag bara hört sagolika berättelser om. Som en Ingmar Bergmanfilm.

Jo nu vet jag, jag skulle vilja träffa mina klasskamrater från lågstadiet i Böskolan 1957 – 61. Tommy A och Gerhard G och de andra plågoandarna. Stämmer mina minnen av hur jag slogs på skolgården och blev jagad hela vägen hem var och varannan dag? Stod vi verkligen, en radda flickor varav jag var den enda som inte hade fått bröst, i buskarna i bäckravinen mellan spårvagnshållplatserna Ekmanska och Bäckeliden, medan killarna låg lite längre ner och fnissade och runkade i mörkret medan de ropade bakåt mot oss. Vi var ju bara 10 – 11 år? Det skulle vara intressant att veta vem jag var, i andras ögon, när jag var liten. Det skulle också vara spännande att se vilka män det blivit av de där killarna. 🙂