Här sitter jag i uterummet framför en sprakande brasa, Keith Jarrett spelar underbara Köln Concert och vår vedpanna har just kollapsat efter 30 år, några dagar innan det ska bli köldkaos enligt kvällspressen.

Men med det tjocka manuskriptet på bordet bredvid mig kan ingenting rubba min frid. Min mammas historia, berättad av henne själv, under 10 intensiva intervjutimmar med Johanna Wistrand och mig och mina systrar. Allt finns inspelat. Johanna har just mailat sin bearbetade och redigerade text.  Nu ska jag korrekturläsa, kolla en del frågetecken med mamma, och lägga till en del texter från gamla brev jag hittat. Vi ska också välja ut och scanna bilder från hennes fotoalbum och från den fina resedagboken mamma skrev från bröllopsresan till Amerika 1949. På den resan blev jag till. Jag är made in America. 🙂

Vi hann i tid. Mamma är född 1919 och kan inte leva i evighet. I flera år har vi sagt till varann att vi måste, MÅSTE dokumentera mammas liv.  Alla berättelser vi hört sedan vi var små men ändå inte kommer ihåg. I hennes barndom och uppväxt finns ju så många nycklar till våra egna inre rum.

Jag  vill inte tänka på vad vi förlorat genom att vi aldrig gjorde detta med pappa. Nej, jag vill verkligen inte tänka på det, bort!

Tack vare Johanna (som jag kom i kontakt med på Twitter!) blev det dåliga samvetet till ett konkret skrivprojekt. Vi anlitade Johanna som memoarskrivare och intervjuerna med mamma blev otroligt bra. Mamma som älskar att vara i centrum tyckte det var roligt med någon som lyssnade så intresserat. Jag kunde styra berättandet med frågor som förde historien framåt, och stoppa när berättarlusten förde ut i stickspår. (Mamma kommer nämligen ihåg precis vem som är släkt med vems kusin och var dom bodde och hur dom dog…)  Jag kunde också fråga saker som jag nog inte vågat fråga i en annan situation. Känsliga saker som mamma aldrig berättat och som vi syskon lärt oss att man inte pratar om.

Det är ett stort jobb som ligger framför mig nu, Boken om Mamma blir knappast klar till jul som det var tänkt. Riktigt färdig blir den inte så länge hon lever, den går ju alltid att komplettera och hon kommer säkert att vilja lägga till saker. Vem som var släkt med vem, och vem som flyttade till Amerika. Men det viktigaste är ändå gjort. 

Tack Johanna, tack vare dig har vi fått en familjeklenod.

Om du som läser detta är i samma situation som vi var, så vill jag verkligen, verkligen rekommendera att du kontaktar Johanna och ber henne berätta om sin memoartjänst. Den är värd varenda krona flera gånger om!