Om jag inte hinner/orkar skriva ett blogginlägg någon dag får jag dåligt samvete. Det är lika bra att erkänna. Fast jag verkligen har bestämt mig för att bloggen inte ska bli något måste. Men det är ändå några hundra personer som klickar in varje dag och förväntar sig att det ska finnas något nytt att läsa.

Det är egentligen helt fantastiskt, och väldigt roligt. Tänk så många olika människor, så många erfarenheter, så mycket kunskap. Jag önskar förstås att det var lite fler som vågade skriva en liten hälsning bland kommentarerna också. Till exempel just Du! Men det är okej i alla fall, jag är himmelens glad att du är här! 🙂

Igår hade jag som sagt en heldag med göteborgsresa och fotografering, och sen hämtade jag upp pappa L och lille L. På Almöns Livs på Tjörn är det lagom att pausa  för att undvika åksjuka och köpa fredagsmys och lördagsgodis.

Hela dagen igår fotade jag för nästa års annonskampanj för LifeStone. Det känns både pirrigt och kaxigt att kunna säga det. Så mycket har jag lärt mig på ett halvår tack vare Moderskeppet och FotoSöndag och alla kontakter det har gett, att jag nu kan ta över rollen som husfotograf för LifeStone! Det trodde jag aldrig för ett år sedan. Fantiserade inte ens om det.

Fotandet igår gick till så att jag släpade hela min utrustning till Göteborg och riggade upp en liten hemmastudio hos mamma A (tack Jens Ryden för riggningsinstruktion!) Sen droppade modellerna in – Nina, Anna och så mamma A som redan var där såklart. Plus Mirjam som assisterade med att flytta reflexskärmar, pudra blanka pannor och ta bilder med min Iphone.

Anna är så naturligt vacker så det är svårt att misslyckas. Nina och mamma A likaså. Fast jag glömde ställa om ISO från 400 så blev bilderna som tur är jätttebra.

Vad har du lärt dig om dig själv på sistone?

Den här dagen började bra med en krya-på-dig-hälsning på Facebook och en länk från Dorte. Kram Dorte! 🙂 Länken gick till det kanske bästa tal jag någonsin hört. Det handlar om hur vi vuxna, och då speciellt skolan, dödar kreativiteten hos barn. Jag önskar att du ville klicka på länken och lyssna. Det är väldigt roligt dessutom, rena stand-up. Jag var tvungen att lyssna två gånger för att inte gå miste om något. Bland annat berättar han varför dans är lika viktigt som matte!

I skolan lär vi oss att det är en skam att misslyckas. Vi undviker sedan hela livet att prova saker vi inte kan, för vi är rädda att göra fel. På lektionerna i teckning, som jag ändå tyckte var roligast, lärde vi oss också hur fult och dåligt det är att härma eller rita av. Att kalkera med smörpapper var det värsta av allt, det var riktigt fuskigt. Gjorde man det så var det beviset på att man var riktigt hopplöst dålig i teckning.

Inte förrän på kursen i glasmålning hos Ewa Evers förstod jag hur det här gamla spöket från skoltiden har påverkat även min kreativitet. Eftersom jag inte kan teckna till exempel ett barnansikte  på fri hand så låter jag bli. Ewa visade hur man kan använda smörpapper för att rita av gamla foton, och sedan skrapa fram motivet på en svartmålad glasskiva. ”Men…får man göra så? Det är ju fusk!?” Men Ewa bara log. ”Det är väl svårt nog ändå? Varför ska du göra det ännu svårare för dig?”

Vilken befrielse! Sen kursen hos Ewa är jag helt fast i glasmåleriet. Varenda kväll sitter jag vid mitt ljusbord och skrapar och målar på mina glasskivor. Jag kommer att fylla varje fönster, varje vägg med glasmålningar av barn och barnbarn, jag har ju hur mycket fotografier som helst…

Vem skulle jag vilja träffa igen från min barndom?

När jag tänker efter så minns jag ingen vuxen som egentligen intresserade sig för mig när jag var liten, som person betraktad. Barn var barn, ungefär som husdjur. Man skulle uppfostras, lära sig spela piano, hälsa fint och sitta tyst vid matbordet. Det var samma med mormor och morfar och alla mostrarna. Man blev bjuden på kakor eller kandisocker och fick sitta i morfars knä, men egentligen kunde man nog lika gärna ha varit en kelen katt.

Farmor och farfar dog långt innan jag föddes. Dem har jag bara hört sagolika berättelser om. Som en Ingmar Bergmanfilm.

Jo nu vet jag, jag skulle vilja träffa mina klasskamrater från lågstadiet i Böskolan 1957 – 61. Tommy A och Gerhard G och de andra plågoandarna. Stämmer mina minnen av hur jag slogs på skolgården och blev jagad hela vägen hem var och varannan dag? Stod vi verkligen, en radda flickor varav jag var den enda som inte hade fått bröst, i buskarna i bäckravinen mellan spårvagnshållplatserna Ekmanska och Bäckeliden, medan killarna låg lite längre ner och fnissade och runkade i mörkret medan de ropade bakåt mot oss. Vi var ju bara 10 – 11 år? Det skulle vara intressant att veta vem jag var, i andras ögon, när jag var liten. Det skulle också vara spännande att se vilka män det blivit av de där killarna. 🙂

Vilken person i din barndom, utom dina föräldrar, skulle du vilja träffa igen?

Han kom in i mitt liv när allting gungade, man kan nog säga att det var kaos. Jag hade förvandlats till en slugger, en som skulle bort och fram och som körde över och stängde av. En ensam rävhona som jagade och samtidigt bar med sig sin unge i nackskinnet. (Det var lustigt, har aldrig tänkt på mig själv som rävhona förut… ) Ungen var alltid hel och ren och mätt, hon var min första prioritet efter själva överlevandet, men jag hade berövat henne hennes pappa. Jag tänkte aldrig gifta mig igen. Och jag jobbade, som alltid, natt och dag.

Då stod han där plötsligt en dag, mitt i vägen när jag skulle fram med min bil. Nya tjänstebilen. Han höll på att lasta ur en gammal rutten stubbe ur bagageluckan på en rostig Volvo Amazon. Han log och undrade om jag hade bråttom.

Hur kunde jag uppfatta att detta var mannen i mitt liv? Hur kunde jag veta, där och då,  att han var Pappan jag behövde till mina ofödda barn, familjefadern min förstfödda saknade? Det är nog det största mysteriet i mitt liv. Han liknade inte någon av dem jag umgicks med. Mina kretsar var reklambyråbranschen på 70-talet. Han var akademiker. Marinbiolog. Om jag säger sandaler på jobbet så förstår ni vad jag menar… 😉

Idag på Fars Dag är det nog faktiskt inte min egen underbara pappa jag tänker på i första hand. Det är han med den rostiga Amazonen. Min man sen 34 år.

När min ogifta moster Greta dog för många år sedan tog mina syskon och jag vara på en kartong gamla brev som vi hittade i en amerikakoffert i källaren. Vi tittade som hastigast igenom kartongen, mest var det ointressanta saker som kunde slängas, men också några riktigt gamla kuvert  i botten. 

Nu när Johanna Wistrand och jag håller på och sammanställer Boken om min mammas liv har jag gått igenom alla breven i kartongen. De får nog bli ett helt eget kapitel. ”Breven till barnen”. I slutet av 1800-talet är det mormors mor Hanna som skriver vemodiga och längtande brev till sin dotter Ruth (min mormor) som går i husmorsskola i prästgården. 

Högst upp i hörnet på varje brev har hon nålat fast en färsk blomma. Den har torkat och missfärgat brevpapperet. Men efter mer än 100 år är blomman fortfarande vacker. 

Ruth gifter sig och får 8 egna barn, min mamma är näst yngst av dem. På 1940-talet skriver Ruth  tröstande och peppande brev till minsta dottern Rigmor som just flyttat hemifrån och har fått sin första tjänstgöring på Posten i Karlskrona. Rigmor vantrivs och längtar och skriver brev hem flera gånger i veckan. Mormor har fullt upp med alla sysslor, det är grisslakt och vinterbyk och konservering av frukt och älgkött… Det står: ”Jag orkar bara skrifva till dig en gång i veckan….”  Men då förbarmar sig min morfar, jag hittar 4 eller 5 brev med redogörelser för jakt, bröllop och kalas och ibland skickar han med en peng till lillflickan därborta i Karlskrona. 

Det är bara 10-12 mil mellan Bjärnum och Karlskrona. Men Rigmor, 19 år,  kunde bara komma hem några dagar till jul och på sommaren. 

Jag ryser när jag tänker på det. Det är så självklart att jag kan träffa mina barn i stort sett när jag vill, prata med dem så länge jag har lust i mobilen, lyssna hur de mår. Men det är en självklarhet som bara är ett par generationer gammal. Jag älskar min samtid.

Så fort jag kom på den här frågan visste jag genast svaret. Dvs mitt svar. Det är högst troligen inte ditt svar! 😉  (Jag väntar verkligen med spänning på att få veta hur just du svarar på den här frågan! )

Jag visste också genast att detta, som är min största styrka, samtidigt är min största svaghet.

Den här egenskapen jag har, som jag helt säkert är född med, har hjälpt mig fatta massor av svåra beslut under livet. Beslut som jag vet att andra grubblar på i åratal. Som att skilja mig, flytta från stan, göra abort, byta jobb, gifta mig igen, starta eget, sluta röka, operera bort livmodern, åka på babymässa i Las Vegas osv osv.

Samma egenskap har saboterat mitt liv ordentligt och försatt mig i situationer som jag absolut inte vill vara i – ibland farliga, ibland bara pinsamma. Som att nästan jobba ihjäl mig, eller som att förköpa mig på mobiltelefoner, läsplattor och prenumerationer av olika tidningar. (Skicka mig ett erbjudande om en sidenschal eller ett set fina köksknivar på köpet, och jag prenumererar på vad som helst.)

Min pappa sa det till mig när jag var liten. ”För dig är tanke och handling samma sak,” sa han. Han visste, för han var likadan själv.

Så här ser mitt krypin på jobbet ut. Nystädat. Mysigt. Kreativt!

Lägg särskilt märke till gubbkalendern från Jutis på anslagstavlan . Jag beställde tre stycken efter att ha hört Lotta Brommé berätta i radion om gubbarna i Jutis jaktlag i Norrbotten. De samlar in pengar till byastugan genom att sälja kalendern.

Jag tycker som du alltså förstår att den är helt underbar, men ingen annan på jobbet delar min förtjusning. Så de två andra kalendrarna har jag gett bort. Män som kommer in på mitt kontor brukar titta på kalendern med fasa. Jojo, så ser helt vanliga normala män faktiskt ut, och jag tycker dom är läckra!  I alla fall somliga. Som börjar på O. 🙂