Mamma A vill ha sällskap när P är bortrest, och jag kommer så gärna.

Igår körde jag lilla S till orkesterövning. Hon spelar kontrabas, en jättelik pjäs som hon knappt kan bära själv och som bara går in i bilen om man fäller tillbaka framsätet. Hon har fått låna den av skolan, vilket jag tycker är fantastiskt. Jag är beredd att förlåta en hel del av en skola som lånar ut dyra instrument till nioåringar.

Nu har lilla S haft sitt instrument mer än ett år, och har blivit riktigt duktig. Hon läser noter och spelar i en riktig stråkorkester. Det svänger mäktigt när de brakar loss i ”Chokela och bullar”.

På kvällen läser jag godnattsaga, Roald Dahls bok om jättepersikan.

Målning av väldigt högt kyrktorn i Georgetown, Malaysia. Ingen skyddslina, ingen ställning. En håller i stegen, en håller i färgburken, en håller i den långa, långa stången med rollern fastsatt längst ut. Det var knappt jag vågade fotografera.

Vilka livsmål är det dags att byta ut?

Jag ska inte bli en gammal 100-årig tant som bor ensam i mitt hus på Flatön.

Det har i och för sig aldrig varit något livsmål. Men jag har alltid sagt att jag ska bo kvar här i hela mitt liv.

Det är jag inte så säker på längre.

Platsen där jag bor har blivit mindre viktig. Människorna i mitt liv betyder allt mer. Den väg du går ensam leder bara bort.

Det är inte heller viktigt att bli framgångsrik eller ens rik.

Däremot är det viktigt att njuta av livet, att skapa, skratta och ha roligt. Att älska. Varje återstående dag.