Petter eller Lotta?
Om knappt en månad kommer nästa barnbarn. Nummer fem. Han eller hon är redan färdig, en egen individ som bara behöver lite tid till i magen för att vara helt redo för Livet. Alla väntar och längtar. Särskilt de två blivande storasystrarna.
Mamma A boar och syr. En gammal krympt ylletröja blir en underbar vinteroverall. Tyglådans alla stuvbitar blir ett jättefint quiltat täcke.
Posted using BlogPress from my iPhone
365 bilder, nr 27. Tema: Stolt.
Brudparet i cykelricksha passerade förbi i vimlet i Little India i Georgetown. När jag kastade upp kameran gjorde brudgummen V-tecknet.
Vardag igen – tur att bilderna finns!
Hela kvällen har jag suttit och sorterat, justerat och slängt bilder från resan till Malaysia och Thailand. Om du vill titta så finns det nu ett album på min Facebook-sida, du kan titta i det här: http://www.facebook.com/album.php?aid=265388&id=756548526&l=85ed3e0395
Jag känner att det är en resa som har förändrat mig. Jag var lite orolig innan resan hur jag skulle klara av stressen. Oväntade situationer. Påfrestningar. Min hjärna funkar ju inte riktigt likadant som den gjorde innan jag blev sjuk förrförra hösten. Även om jag är frisk så är jag inte samma tuffing som förr, inte på långa vägar.
Men allting gick över förväntan. Jag känner ett nytt sorts lugn. När vi flög hem på natten var det helt stjärnklart och molnfritt, jag tittade ner på jorden medan vi passerade över det enorma Ryssland (fast det heter väl inte Ryssland längre). Små och stora ljuspunkter under oss vittnade om städer, byar, människor. Så många liv, så många historier. Och alla dessa människor, varenda en, är medelpunkten i sitt liv. Jag är ingenting i det stora sammanhanget, min betydelse i denna världen hänger bara ihop med mina närmaste. Det finns inget att prestera, inget att klara av, inget att uppnå, utom detta: att försöka vara lycklig och god, och sprida lycka och godhet så långt jag kan i min omgivning.
Det låter nästan som om jag borde konvertera till buddhism? 😉
Kvar i Thailand…
Sitter vid datorn och sorterar bilder. Inte det lättaste när man har över 350 foton med sig hem. Ni kommer att få se en hel del av dem i serien 365 foto 2011.
Den här bilden tycker jag har en alldeles speciell stämning. Mormor passade sitt lilla barnbarn hela dagarna. Mamma arbetade i receptionen på Bulone Resort där vi bodde. Det lilla barnet är 11 månader, bara en månad yngre än Tiny.
Mormor är 65, bara 5 år äldre än jag. Är jag verkligen så gammal? När hände det?
365 bilder, nr 26. Tema: Dubletter.
Blomma i rabatten utanför vårt hotell Cheong Fatt Tze Mansion i Georgetown.
Svar på Farmorsfrågan nr 132.
När blev jag senast riktigt glad och stolt? Det första jag kommer att tänka på är berömmet jag fick av DN-fotografen Robert Henriksson på bloggen Fotosöndag. Av de fyra bilder han valde ut bland alla hundratals inskickade bilder, var två mina!
Jag kan återkalla känslan när som helst. Jag var inte alls förberedd, läste bara den där artikeln lite halvt engagerad, det var ändå spännande att läsa hur en yrkesfotograf ser på sitt arbete. Och så på slutet fanns plötsligt mina bilder där, med hans kommentarer och beröm. Det var en glädjechock jag inte glömmer i första taget!
Jag kan känna den där varma, glada, starka känslan igen så fort jag tänker på artikeln. Det kallas för ankring, och Susanne Pettersson har skrivit om det i sin bok ”Ta fram kraften inom dig.” Tanken på artikeln kopplas ihop med (ankras) med känslan av glädje och stolthet. På idrottsspråk kallas det också för ”triggers”. Om jag nu vill framkalla ett positivt tillstånd inombords i någon helt annan situation, behöver jag bara tänka på fotoartikeln. Kanske ska jag tala inför många människor, eller göra en viktig presentation. Ankring är ett väldigt användbart verktyg för att peppa sig själv.
Tänk efter när det kändes härligt att vara du, och lagra de minnena extra noga!
365 bilder nr 24. Tema Stund.
Munken i det vackra indiska templet mitt i Kuala Lumpur hade varit strängt upptagen med att välsigna besökare och utföra olika ceremonier inne i templets allra heligaste.
Så fick han avlösning och kunde ta en välförtjänt paus. Han satte sig på det blanka marmorgolvet mitt inne i templet och satt en lång stund försjunken i djupa tankar. Jag tror inte han märkte att jag fotograferade.
