Vem skulle du vilja likna?

Så här dags sitter jag i soffan i vårt uterum med laptopen i knät. Brasan sprakar i kaminen och Sigge ligger i sin fåtölj under stora kaktusen.

Jag har jobbat som vanligt  och sedan varit på gymmet och haft en pt-timme med Caroline. Eftersom jag inte behöver laga middag, bara blanda till en påse Xtravaganzapulver, blir kvällen extra lång. Det finns några saker jag vill hinna med varje dag.

1. Ringa mamma A och kolla hur hon och hennes familj har det, nu är det nedräkning, bara tre veckor kvar tills bebisen kommer.

2. Ringa Mamma L och kolla hur Tiny mår och om de lyckas få i henne penicillinet.

3. Kolla på Facebook hur  L och J har det. Den ene åker snowboard med älsklingen i Sälen, den andre har just flyttat in i ny studentlägenhet i Kalmar. Ibland ringer jag, ibland inte.

4. Skriva bloggen. Det har blivit ett måste, nej förresten, det är ett rent nöje. Äntligen har jag hittat en dagboksform som passar mig som är både reflektion och kommunikation.  Dessutom är jag säker på att bloggen kommer att bli ett fint dokument för barnen med tiden. Det går ju att göra en bok av den. En fotobok! 🙂

5. Läsa andras bloggar. Mammabloggar förstås, men även fotobloggar. Dessemellan kollar jag Twitter.

Om det blir tid över vill jag verkligen kolla några saker på SVTPlay. Klass 9A  till exempel, och Solsidan. Härom kvällen fastnade både Odd och jag framför en dokumentär om Jussi Björling, som ledde till en lång diskussion mellan oss om våra föräldrars olika musiksmak. Måste man betala TV-licens om man bara utnyttjar SVTPlay?

Efter tre dagar med penicillin är Tiny feberfri och piggare, även om hon matvägrar eftersom hon tror att all mat innehåller penicillin. Inte ens glass eller choklad funkar. Hennes pappa har nu uppfunnit ett smart sätt att peta i henne medicinen medan hon sover.

Den som upptäckte penicillin måste väl ändå ha fått Nobelpriset? Jag kollar Wikipedia… och JA!

Såhär står det:  Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928. Detta skedde genom en slump eftersom han lämnade en odiskad bakterieodling när han åkte på semester. Svampen i bakterieodlingen, vilken egentligen var penicillin (Penicillium notatum), dödade bakterierna och kvar blev en kal fläck i burken. Fleming förstod, när han kommit tillbaka från sin semester, att han upptäckt något intressant. Han forskade vidare och uppfann således penicillinet. Först 1941 började dock penicillinet att användas på människor.Fleming blev en mycket hyllad och känd person. 1945, bara fyra år efter att penicillinet börjat användas på människor tilldelades han Nobelpriset tillsammans med Florey och Chain.

När jag ska beskriva för en ny bekantskap hur vi bor och lever, brukar jag drabbas av väldigt motstridiga känslor. Hur mycket ska jag berätta? Ska jag beskriva precis som det är, eller dra bort en del av det mest idylliska?

Jag behöver kanske inte berätta att vi har får? Eller att vi bor bara fem minuter från vår båtplats?

Men sen berättar jag ändå som det är. Om vår lilla ö dit man bara kan komma med färja. Om hur jag har min arbetsplats tvärs över gårdsplanen. Om barn och barnbarn och hund och lammungar och kvällsturer med båten efter jobbet.

Det fyller mig med glädje och tacksamhet att berätta.  Jag målar upp en bild av det som är fint och underbart, och njuter av min ofattbara tur i livet.

Fast jag tiger förstås om det svåra och besvärliga. Inte berättar jag om helvetesåren med barnens miserabla skolgång, om skolskjutsbråk och bygglovstvister med badgäster eller trängseln och färjköerna under sommaren.  

Numera förstår jag att så här är det för de flesta. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag skönmålar lite. Det ingår. Alla gör det.  🙂

Hoppas att Tiny har fått sova skönt i natt och slipper vakna gråtande med ont i örat.  Tänker på henne hela tiden men vill inte ringa och störa. Mamma L får ringa mig när hon vill ha råd eller pepp. Det är i alla fall skönt att de har så nära till doktorn där i stan, inte riktigt lika nervöst som här på landet med flera mil till en akutmottagning på natten.

Här är en fin bild på Odd och Tiny från tidigare i år. Hon tycker det är konstigt att morfar är så vass på hakan. Pappa har ju mjukt, långt, lockigt skägg som man kan leka med och dra i!

Hur beskriver du dig själv och ditt vardagsliv för en ny vän?

Jag har alltid varit den där irriterande familjefotografen som jämt ska störa alla dop, bröllop och födelsedagar.

Men riktigt biten blev jag först i somras, efter en fotokors på Nösunds Värdshus med min nyköpta kamera Nikon D60. Efter den kursen bytte jag upp mig till en Nikon D300s och gav mig hän på riktigt. Jag fotograferar både på jobbet och privat. Mest privat, om jag ska vara ärlig…

För att utvecklas som fotograf behöver man ständigt utmana sig själv och tänja på gränserna för sina kunskaper. Då är det perfekt att gå med i någon grupp på fotosajten Flickr. Jag är med i Fotosöndag, 365bilder2011 och Fotografer för livet. I gruppen Fotosöndag får man ett nytt tema att fotografera varje vecka. Temat ska redovisas på söndag, och meningen är alltså att medlemmarna i gruppen ger varann konstruktiv kritik. Den här veckan var temat ”hjälte” och jag har lagt upp en bild på min mamma, 92. Oj så mycket fina kommentarer jag har fått, och dagen är inte slut ännu! Kommentarer mottages tacksamt, även från icke-fotografer! 😉

Imorgon börjar jag på Xtravaganza. Det är Caroline som är PT på mitt gym Allsports som har inspirerat mig. Det blev en plats ledig i en testgrupp, och jag kunde inte stå emot. Fast jag lovat mig själv att aldrig mera banta utan acceptera min kropp som den är och bara försöka äta rätt och röra mig mer.

Men jag önskar varje dag att jag vägde 10 kg mindre, nu ska jag sluta önska och göra något åt det. Och sen ska jag behålla en vikt runt 70 – 75 kg. Det är egentligen där utmaningen ligger. Att gå ner i vikt är ju egentligen inte svårt, det har jag klarat förr med en kombination av Viktväktarna och Cambridge. Nu SKA jag lära mig hålla min målvikt. Tänk att kunna jogga igen, det längtar jag efter. Och att kunna hoppa iland från båten på en klippa utan att vara rädd för att paja knäna eller bryta benen. Ett sånt där mjukt och spänstigt hoppiland som jag minns från förr! 🙂 

Nu blommar amaryllisen i uterummet. Egentligen skulle den ha blommat i jul, men eftersom det är så svalt i uterummet tog det mycket längre tid. Vilken tur att  den inte passade på när jag var bortrest. Jag älskar blommor men har inte så mycket tålamod med dem längre har jag märkt. Det är inte katastrof om något vissnar och jag måste kasta en kruka, det känns inte längre som att ha svikit en familjemedlem. Det måste väl vara rätt sunt?

Tiny är hostig, snorig och ledsen och hänger på mammas axel som ett litet våtvarmt plåster. Bara mammas axel duger, fast hon har världens bästa och snällaste hemmapappa. 

Igårkväll åkte mamma L och N till jourcentralen med henne och fick Kåvepenin. Kåvepenin!! Det vet ju varenda förälder att Kåvepenin går inte att få i en bebis. Jag minns hur mamma L spydde reflexmässigt så fort hon såg flaskan. Har det inte hänt något på 30 år med penicillin för barn? 

Idag blev det Östra sjukhuset och en barnläkare. Tiny hade kräkts varenda gång de försökte ge henne medicinen och mådde jättedåligt. Vilken tur att mamma L inte slutat amma helt, så att hon åtminstone får i sig lite bröstmjölk! 

Nu fick de i alla fall ny medicin, tror att den kanske hette Amicillin (?) som smakar lite som smält jordgubbsglass. Nyss ringde A och talade om att Tiny fått två doser och nog har lite mindre feber.  I sådana här lägen känns det som om det är alldeles för långt mellan Flatön och Göteborg. Jag vill ju vara där och hjälpa till! Men det förutsätter förstås att jag inte måste övernatta där. För vem vill ha svärmor/mamma som inneboende när man har sjuka småbarn? 

Usch, det är ett olösligt problem, jag får stanna här och bara tycka synd om dem och få telefonrapporter då och då. 🙁