Mitt svar på Farmorsfrågan nr 169.

Vem kände jag senast beundran för?

Utan att tveka svarar jag: Jens Stoltenberg, Norges statsminister. Innan katastrofen i Oslo visste jag faktiskt inte varken vad han hette eller hur han såg ut. Den helgen allt det hemska hände hade vi precis fått vår platt-TV med stor skärm, och jag satt som många andra paralyserad framför NRK:s direktsändning på TV, oförmögen att göra något annat.

Men Stoltenberg däremot verkade ha fått handlingskraft från ovan. Han sa och gjorde hela tiden rätt saker, även  i början när det precis hade hänt och han intervjuades på språng, röd och svettig och mycket medtagen som det verkade. Han svarade klokt, eftertänksamt och lugnt, och han gjorde det rakt från hjärtat. Inget av hans uttalanden kom omvägen via en talskrivare eller pr-konsult. Han var outtröttlig och verkade räcka till för alla, han fanns på sjukhuset, på hotellet där de anhöriga samlades, i presskonferenser, i möte med regeringen.  Och han fanns hela tiden på TV. Jag undrar när han fick tid att sova de två första dygnen?

”Från statsminister till landsfader.” stod det i GP:s ledare och det är verkligen på pricken. 

På Krokstrandsfestivalen hedrades minnet av alla mordoffren med en lyktceremoni nere vid stranden. På andra sidan Idefjorden, mitt emot Krokstrand, ligger ju Norge, så nära, bara några få minuter med båt. Massor av ballonger lyfte mot kvällshimlen med hjälp av små lyktor. Vackert och samtidigt outsägligt sorgligt.

 En annan person som jag beundrar väldigt mycket är Benny Andersson. Dels för att han är ett musikaliskt geni, men mest för att han verkar ha lyckats behålla sin integritet och sin personlighet.  Trots all framgång och alla miljoner utstrålar han värme och äkthet. Jag kan ju ha fel. Men jag litar på min magkänsla  tills motsatsen bevisas…

Men mest av allt och varje dag beundrar jag alla ensamstående föräldrar i Sverige. Det går inte att överskatta deras betydelse. För sina barn förstås, men också för samhället i stort, alltså för oss andra. Hur skulle det se ut om de inte orkade?

För en del ensamstående mammor och pappor finns mor- och farföräldrar i närheten som kan avlasta, supporta med pengar och dela ansvaret. Men väldigt många ensamstående föräldrar kämpar på med sina barn ganska isolerade. Jag ser det på nära håll, i min egen familj.

Skilsmässorna ökar i antal och det blir fler och fler barn som växer upp med ensamföräldrar. Är det inte dags för något parti att komma med något konstruktivt snart, för att underlätta för dem? Här är två föreningar som arbetar för det: Sveriges Makalösa Föräldrar finns i hela Sverige. Enastående föräldrar finns i Göteborg.