Höstens första brasa sprakar i kaminen och jag sitter med Ipaden i knät bland lammskinnen och funderar på frågan: Vilket nytt liv kan jag tänka mig?
Egentligen kan jag inte tänka mig något nytt liv alls, och det skrämmer mig lite. Förändring får inte vara en fiende, jag vill inte vara en trygghetsnarkoman.
Människor omkring mig startar om, av lust eller nödvändighet och jag ser att det fungerar alltid. Livet går vidare även om man blir bedragen, eller förlorar sitt jobb, eller måste sälja huset. Ofta leder krisen till något som är bättre, om än annorlunda.
Men om jag fick styra själv mot ett nytt liv, utan att vänta på en kris som tvingar mig?
Drömmen vore att bo på en båt halva året. En stor båt. Där skulle finnas plats för min älskling och mig, och några gästande barn och barnbarn ibland. Där skulle också finnas plats för målargrejor och fotoutrustning och datorer. Sen skulle vi segla omkring halva året på ett varmare ställe än här. Kanske ligga ett par månader i en liten turkisk hamn? Eller på Kanarieöarna? Jobbet skulle vi sköta på distans. I maj skulle vi nog komma tillbaka till Flatön och stanna till september.
Jag vet faktiskt någon som lever ett sådant båtliv. Hon heter Ann Ljungberg och är författarcoach. Innan hon och hennes man kastade loss från Sverige 2003 var hon it-konsult. Nu har hon författarskola bl a  på Kanarieöarna. Klicka på länken och läs hur hon gjorde, hennes resa är både inspirerande och tankeväckande.

Och utmanande. 😉

– Posted using BlogPress from my iPad