Svar på Farmorsfrågan nr 176.
Så länge barnen var små avskydde jag verkligen att resa. Både med och utan barn. Det kändes som ett omöjligt ansvar att beskydda dem från allt som skulle kunna hända på en utlandsresa. Och tanken på hur de skulle klara sig utan mig, om något hände mig, var lika illa. Vi gjorde ändå flera fina resor hela familjen. Vi bilade till Danmark och England och vi båtluffade i Grekland. Vi reste till Thailand med sladdisen också och upplevde en verklig mardröm med sjukt barn i djungeln. Men det är en annan historia…
Men när barnen blev vuxna och jag mer obehövlig började jag älska att resa. Numera finns det ingen bättre frihetskänsla än när planet lyfter och jag är på väg…
Av alla resor jag har gjort hittills, ensam eller med Odd, är nog vår resa till Kina 2008 den som gjort allra störst intryck. Kanske för att jag drömt om att få se Kejsarens armé på riktigt ända sedan den första gången var på världsturné och ställdes ut i Stockholm 1984. Ingen utställning har någonsin gjort ett sådant intryck på mig som krigarna i terrakotta, alla med individuella utseenden. Jag måste faktiskt tillbaka till Kina bara för att se mig mätt på Kejsaren Shihuangdi av Qins 8000 soldater i lera, i naturlig storlek. Plus hästar. Vi hade bara en dag på oss när vi var där, det räcker inte.
Men resan till Vietnam kommer inte långt efter. Eller resan till Prince Edward Island i Canada. Eller när vi bilade ner till Louisiana året efter Katrina. Eller när vi åkte buss tvärs över Malaysia. Eller när vi reste runt i Thailand bara några veckor efter tsunamin. Eller när vi cyklade i Montreal i somras.
Jag samlar på mina resor och njuter av att titta på bilder och minnas. Det är med reseminnen som med kunskap. Man kan aldrig få för mycket, och ingen kan ta dem ifrån en.
Nästa resa går till Rügen om några veckor. Nästa igen till Turkiet eller Sicilien senare i höst. Och jag längtar verkligen efter New York, det var länge sen nu.
