Minns du maträtten ”kasslergratäng”? Då är du nog i min ålder. Jag hörde ett inslag på radion där författaren Karin Thunberg intervjuades om sin nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annan stans”

Hon berättade att hon hittat en dagbok från när hon var ung på 70-talet, med anteckningar om vad hon lagade till middag. Rätter som idag verkar helt omöjliga. Det kallas visst svensk husmanskost. Kasslergratäng minns jag tydligt. Jag brukade göra envariant med fläskfile som badade i massor av gräddsås, brynt lök och bitar av syltad ingefära i såsen. Och så kokt potatis naturligtvis. Möjligtvis lite gröna ärter som garnityr. Det var faktiskt det första jag bjöd min man på när vi nyss hade träffats. Jag var ju ensamstående mamma, så om vi ville träffas för att äta middag fick det bli hemma hos lilla A, 3 år och mig.

Fast trots den där fläskfilén är vi fortfarande gifta, 35 år senare! 😉

Idag ser våra måltider helt annorlunda ut. Nästan aldrig potatis, mest kamutvete och quinoa. Alltid mycket blandad sallad, med olivolja och topping av olika fröer. Fisk flera gånger i veckan. Äter vi kött så är det lamm eller kyckling. Ugnsstekta rotsaker som palsternacka och morot.

Men fast jag är väldigt noga med vad jag äter och aldrig skulle få för mig att stoppa i mig vissa saker, så är det ändå inte nyttigheten som avgör vilken som är den bästa maträtten jag vet.

Den kan bestå av nästan vad som helst, bara den också innehåller sällskap av den jag älskar.

Det kom en bild på mobilen från mamma A som lockade fram ett litet blänk i ögonen. Hon och Mini är på utflykt till Stockholm för att hälsa på mamma A:s bästis från skoltiden, Mia. Nu har Mia fått en liten Morgan som är nästan precis jämngammal med Mini.

Lilla fina Mia, som sov över hos oss så många gånger, och som jag följt lite på avstånd genom åren. Nu är hon också mamma!

Jag jämför förstås med min bästis och hennes son. När ens kompisar får barn som blir kompisar med ens egna barn, det är då man märker hur fort tiden går. Och hur mycket det betyder med vänskap som består.