Klockan 16.00 når jag botten. Varje dag.
Det har nog varit så hela livet tror jag, men jag har inte brytt mig om min dygnsrytm förrän på senare tid. När mattider och träningstider blir viktiga, då börjar man lägga märke till andra saker som har med kroppen att göra. Som till exempel att mellan kl 15.30 och 16.30 är livet svart, ett tungt ok, en meningslös tillvaro. Om jag plötsligt börjar känna mig negativ, tung, dödstrött och allmänt deppig när jag sitter framför datorn vet jag vad klockan är. Omkring fyra.
Ibland hjälper mellanmålet till att muntra upp mig. Ibland tar jag en tupplur. Ibland, som idag, tar jag kameran och går ut i trädgården.
Hösten har sina glädjeämnen. Äppleträdet fullt av fina Ingrid Marie. Snart dags att tända en kvällsmarschall i lyktan som hänger i trädet och som man ser från soffan framför brasan i uterummet.
Fågelboet i den stora flädern är också fint att vila blicken på. Tänk om jag hade kunnat flytta till Afrika jag också, som bofinken.
Men jag skulle aldrig kunna vara utan mina fem godingar en hel vinter.
Hjälper inget annat mot tunga tankar kan jag alltid klicka fram mina bilder av barnbarnen.
Kommentarer
Hej!
Vad skönt att du vågar prata om detta! Det är så sällan någon gör det. Själv kan jag vakna tidigt och känna stor sorg över något jag inte kan komma på vad det är. Det finns en periodicitet i det också. Har inte hittat den ännu bara. Tänkte på att ev få mediciner men jag tror nog att det är normalt. Jag ha hört andra som har liknande. Själv gör jag som du. Tar fram bilder på barnbarn. Försöker komma ihåg någon glad sång eller bara se något som gör mig glad.
Kram från Marianne
Håller absolut med dig om att bilder av barnbarnen är mycket bättre än mediciner. Man får ha en liten lista på godis för själen att ta till. Kram från mig.
Kommenteringen är stängd.