Det blev en hästtjej till…!
Dagens MMS från mamma A. Vilken tur! Lilla A fortsätter i mormors, mammas, mosters och morbrors ridstövlar! Det betyder att jag slipper fundera över julklappar eller födelsedagspresenter till henne de närmaste 8 åren eller så. Det betyder också att hon kommer att vara här varje sommar så länge jag kan ordna att det finns en ponny i närheten. 🙂
Odd påstår att vi ägde 7 ponnyer ett år. Jag hävdar att det är omöjligt, vi hade bara plats för 4 i vårt stall. Men han har säkert rätt. Vi hade säkert några utlånade på foder också.
Under 10 år var ponnyer, ridning och tävling familjens största, allt uppslukande passion. Verkligen allt uppslukande, det finns nog inget som slukar så mycket pengar som ett aktivt hästliv. Det jag minns bäst är alla dessa tidiga morgnar i bilen på väg till Grästorp eller någon annan avsides belägen ridklubb. Vi fick köra hemifrån innan klockan 5 ibland, de minsta barnens hoppklasser startade alltid först. (Är det fortfarande lika idiotiskt ordnat?) Barnen sov i baksätet och på bilradion var det alltid ett program som spelade gamla stenkakor. Det var en underbar tid i livet som jag aldrig glömmer. Innan stallet blev verkstad till LifeStone. Vi födde upp tre egna föl på slutet, fullblodskorsningar som vi fantiserade skulle få de mest fantastiska tävlingskarriärer. Fast det var nog mest för att jag hade svårt att släppa hästlivet. Jag ville hålla kvar den där gyllene perioden med barnen och vårt stora gemensamma intresse.
Nu vet jag hur långt ett hästliv är. Ca 10 år. Har man tur varar det mellan 7 och 17 års ålder. Sen tar helt andra intressen överhand.
Kanske borde jag ha väntat lite till med att ge bort alla hyllmeter med faktaböcker om inridning, körning, hoppning, Natural Horsemanship, hästens sjukdomar etc etc? Jag får väl köpa tillbaka dem på loppiset i Flatöns skola nästa sommar. 🙂
Kommentarer
Jag är 41 och är fortfarande löjligt besatt av dessa djur. Min far är 72 och han är min största supporter. 🙂
Jag förstår dig, och hade inte vår lille sladdis råkat bli ett allergiskt barn så hade jag säkert varit hästgalen fortfarande. Men nu har jag varken stall eller tid längre 😉
När jag var liten och ville ha egen häst sa min pappa ”Över min döda kropp”, som mest hade vi sen fem hästar och genom åren har jag både haft förmånen att tävla på elitnivå och haft massor av hästar.
Dyrt är det ju så det räcker och blir över men väldigt roligt. Nu har jag lagt tävlandet på hyllan och det är min sambos tur att kliva in i papparollen och han säger ”Inga hästar” till Linn…
Vi får se om några år om han har rätt 🙂
Hej Katinka,
Jag kommer ihåg dej, dina barn och ponnier från diverse hopptävlingar i VästSverige. Härliga minnen…
Hästar har alltid haft en väldigt stor plats i mitt liv, hästägare, medryttare, ridskoleelev, funktionär…..
Och intresset har gett mej så mycket tillbaka: … man kan inte bestämma över en häst – samarbete är en given lösning, konsekvent ledarstil – är man inte tydlig i sina impulser/signaler till hästen kommer man inte över hindren… organisation och struktur – ett stökigt stall kan t.o.m. vara farligt för hästar och skötare.
Dessutom är en timma på hästryggen det absolut bästa sättet att bli av med dagens stress, faktiskt bättre än ett pass på gymmet.
Hoppas dina hästtjejer får njuta av många timmar på hästryggen och i stallet.
maria
Tack för kommentaren, Maria. Jag håller med dig om allt, och tänker ofta på vårt hästliv som gav så mycket tillbaka i form av gemenskap, kunskap, vänner och roliga upplevelser. Lycko dig som kan fortsätta som vuxen! Katinka
Kommenteringen är stängd.