Hur kan man glömma gå på en konsert med Ale Möller?
Det ringde. Det var min syster. ”Var är ni? Jag kan inte hitta er?”
Hon var där vi skulle ha varit. På en helt fantastisk, underbar, efterlängtad konsert i Göteborg med Ale Möller. Som jag köpte biljetter till för en månad sedan, och som vi har sett fram emot ända sedan dess. En konsert som vi verkligen behövde för att komma upp ur vintergropen som vi redan grävt ner oss i. Både Odd och jag hade skrivit upp ”ALE MÖLLER 19.00!” i kalendern på köksväggen och i våra mobiler och sett fram emot en helkväll i Göteborg direkt efter min kursavslutning.
Istället satt vi hemma och gjorde ingenting. Glömde bort Ale Möller! Odd utmattad efter diverse reparationer och en sista dust med TV-antennen uppe på taket. Jag precis hemkommen från målarkursen och full av entusiasm över allt jag hunnit med. Jämmer och elände vilken oförlåtlig miss, och inte kan jag skylla på någon! Jo förresten, jag skyller på Ewa Evers! Hon måste ha hypnotiserat mig.
Det har varit två dagar helt tömda på precis alla tankar utom de som handlat om färg och form. Ingenting blev riktigt färdigt den här gången heller. Oljefärg tar tid, den måste få torka mellan lagren. Men nu har jag ju en egen atelje här hemma och allting kan stå framme. Och efter den här repetitionen känns det som om kunskaperna från förra kursen för ett år sedan faktiskt har fastnat.
Så här såg mina barnporträtt ut idag. Lite mer än halvfärdiga tror jag. Kan knappt bärga mig innan jag får fortsätta, men nu måste oljefärgen torka innan man kan lägga på fler lager färg.
Svar på Farmorsfrågan nr 189.
Vilken del av min kropp gillar jag mest? De senaste dagarna har det varit svårt att bestämma sig. Jag som hela livet varit så missnöjd med min kropp är numera nöjd med nästan allt.
Till och med valken på magen är helt och fullt accepterad. ”Boaormen” som en av mina målarkompisar på kursen kallade sin egen. Vi pratade vikt och kroppar under frukosten i Ewas kök innan målarkursen startade igår. Förstås. Kan man undgå det samtalsämnet när kvinnor träffas? Men hon hade ett annat namn på den där fettvalken. ”Orkehull”. (Uttalas på tjörnmål med ö i början, som i ”Örkelljunga”.) Den behöver man ha som reserv, för att orka om man skulle bli sjuk, förklarade hon. Strålande folklig visdom!
I fredags insåg jag hur väldigt nöjd jag numera är med mina ben och fötter. Och med min rygg. Odd och jag gav oss ut på klipporna vid Stångehuvud för att jag skulle kunna ta en bild till veckans Fotosöndag. Temat var ”Hus”, och det lilla fyrhuset längst ut på klippan var mitt motiv. Fast det var både brant, kallt och ganska mörkt på hemvägen, och jag dessutom släpade på min tunga fotoryggsäck och stativet, var jag helt obesvärad av min kropp. Den hängde glatt med, helt utan knot.
Jag får aldrig mer glömma hur skönt det är att väga lagom mycket. Allt min kropp begär av mig i gengäld är att jag väljer bort vissa vita saker. Potatis, socker, vitt mjöl, ris. Det är ett lätt offer om jag tänker på vad jag får istället.
Men den kroppsdel jag är allra mest nöjd och tacksam över opererades bort för mer än tio år sedan. Jag har aldrig saknat den sedan dess. Men utan den hade livet varit meningslöst. Livmodern. Uterus. Kved sa man i äldre tider.
