Svar på fråga nr 191. ”Vill du det du gör?”

Idag ska jag bli intervjuad av en journalist på M-Magasin. Hon ska skriva en artikel om hur man finner balans i tillvaron efter 60. Jag vet inte varför hon tror att just jag kan svara på det. Men som tur är har jag funderat mycket över Farmorsfrågan nr 191.

Du kanske tycker att frågan verkar felställd. Skulle den inte vara: ”Gör du det du vill?” Men den frågan är det alldeles för lätt att smita undan. ”Vill och vill, jag skulle vilja flytta till Thailand på vintern och fotografera och måla på heltid, men man kan inte få allt man vill här i världen om man inte vinner på Lotto…”

Det går alltid att skylla på att man inte har de resurser som behövs. Pengar till exempel.  Då är det i alla fall inte mitt fel om jag är missnöjd med tillvaron. Skönt. Men om man utgår från de resurser jag faktiskt har. Och sen tittar på det jag faktiskt gör. Vill jag då det jag gör?

Jag skrev en lista på hur jag äter och rör mig till Caroline på Allsports, mitt gym. Hon har satt upp en Före och Efter bild på mig på deras Wall of Fame och ville att jag skulle skriva något. Jag har ju gått ner 25 kg i vikt och dessutom minskat min metaboliska ålder från 72 år till 47. Bra reklam för Xtravaganza och gymmet! 😉

När jag skrev den där listan blev det så tydligt för mig.  Äntligen, till sist, sent i livet, har jag tagit ansvar för mina prioriteringar. Jag väljer att äta detta, men inte detta. Jag väljer att träna och motionera. Därför att jag vill leva frisk och rörlig, länge.

Det är precis samma sak med frågan om balans i livet. Just balans struntar jag faktiskt i, det måttet förstår jag inte. Min Farmorsfråga är mycket bättre. ”Vill jag det jag gör?”

Ofta får jag frågan hur jag hinner med allt jag gör. Jag brukar känna mig lite anklagad, ungefär som när någon antyder att man fuskar. Börjar ursäkta och förklara:  ”Nämen jag hinner inte alls allt, du gör ju en massa saker som jag aldrig gör, du har småbarn och pendlar och renoverar hus och…”

Igår skrev jag en lista på allt jag väljer att göra. Den ser ut såhär: Fotograferar varje dag, målar periodvis, bloggar varje dag, jobbar heltid, skriver på en bok varje dag, tränar ett par gånger i veckan, joggar några gånger i veckan, lagar god mat med min man ofta, bakar surdegsbröd ganska ofta, reser rätt ofta, träffar barn och barnbarn och umgås med min 94-åriga mamma ungefär varannan vecka, sitter famför brasan i uterummet på kvällarna nästan varje kväll och läser.

Jag har inte mer tid än någon annan. Det finns förstås också en lista på det jag väljer bort: Ser nästan aldrig på TV (senast var den 23-24 juli när NRK sände direkt från Oslo om Utøya), städar nästan aldrig (har RUT 1 gång/månad), bäddar nästan aldrig (bara när RUT ska komma), måste inte göra kliniskt rent i köket innan jag går till sängs, plockar inte undan saker efter mig direkt, öppnar posten en gång i veckan, umgås sällan med andra. Jag kan strunta i växthuset hela sommaren och låta de vita flygarna ta över tomaterna. Samma sak med rabatterna. I sommar valde jag bort trädgårdsarbete, bad Ulrica på Trädgårdsmakeriet komma två dagar istället. . . Och så vidare. Om jag, Gud förbjude, av någon anledning skulle bli ensam skulle jag aldrig kunna hitta en ny man som stod ut att leva med mig. Min älskade och jag har utvecklats långsamt, under 35 år, till ganska olika individer som ändå fortsätter välja varann för att vi mår bra av varann.