Att vakna till en lördag med alla barn och barnbarn hemma på besök. Att gå på lång ponnypromenad. Att laga mat tillsammans och äta länge. Att bygga lego på köksgolvet. Att ha nån som vill sitta i knät.

Posted using BlogPress from my iPhone

Lilla S och lilla A invigde genast stora ritbordet i min nya atelje. På Inex  (världens bästa och mysigaste butik för konstnärsmaterial ligger i Göteborg) i veckan köpte jag oljepastellkritor, färgpennor och stora härliga ritblock. Så mysigt att vi kan sitta tillsammans och måla!

Snart är jag klar med mitt första egenhändigt målade porträtt i olja. Det är ett år sedan jag gick den första kursen i Barnporträtt hos Ewa Evers i Bleket på Tjörn. Det var även mitt livs första kurs i oljemålning, och efter två dagar hade jag åstadkommit flera knappt halvfärdiga målningar. Tekniken kallas skiktmålning, man målar skikt på skikt i tunna, tunna lager. Målningarna har stått hemma sen dess utan att jag har rört dem. Det var förstås meningen att vi skulle fortsätta på egen hand, men jag kände mig totalt villrådig när kursen var slut, vågade inte dra ett penseldrag.

Men efter den andra kursen för en vecka sedan lossnade det. Den här gången kom jag hem från Ewa med ännu fler påbörjade porträtt, men nu har jag faktiskt vågat fortsätta hemma.

Porträttet av min mamma som 4-åring är nu nästan färdigt. Det som återstår är en justering av blicken, och ett avslutande färgskikt i ansiktet för att hon ska få den där bleka porslinshyn som jag ser för mitt inre öga. Imorgon är färgen kanske tillräckligt torr för att jag ska kunna lägga på det sista tunna skiktet av vit zinkoxid spetsad med lite alizarinrött.

Först måste jag göra klart detta: Mina barn och min man räknas inte när jag svarar på den här frågan. <3

Men sedan. Vad är det mest värdefulla i mitt liv just nu? (Jo, man får vrida och vända lite på frågan så att den passar bättre.)

Är det erfarenheter och kunskaper från alla olika jobb jag haft? Vårdbiträde på mentalsjukhus, korvkioskbiträde, tryckeriassistent, journalist, reklamskribent, VD…

Är det mina mer eller mindre udda kunskaper? Hur man skor en häst till exempel. Eller skördar en bikupa. Eller är det alla  minnen från olika resor, möten med människor, upplevelser av andra kulturer?

Nej. Min största tillgång i livet just nu är mamma, 92.  Tänk att ha kvar sin mamma när man har fyllt 61 och själv har barnbarn! Vilken otrolig tur och vilket privilegium. Mamma som har nycklarna till hela min barndom, som fortfarande minns precis hur det var när hon födde mina syskon och mig på 50-talet. Hon minns också vad hon tänkte när hon 3 år gammal fick se sin nyfödda lillasyster för första gången (”hon har ju inget hår!”) Hon minns vad hennes mamma,  alltså min mormor,  berättade om sin barndom som inträffade på 1800-talet!!

Och hon älskar att berätta om det som har varit.  Min iPhone med bandspelaren på ligger mellan oss på bordet och så dricker vi the och mamma berättar om sitt liv. 

Förr hade jag ofta skuldkänslor när jag hälsade på i hennes lilla radhus där det alltid kändes ensamt, ganska mörkt och TV:n stod på för fullt. Mamma är inte särskilt intresserad av det som händer just nu, närminnet är inte det bästa, så jag tyckte hon var trögpratad. Men sen hittade jag författarcoachen och spökskrivaren  Johanna Wistrand på Twitter och vi startade projektet med Boken om Mamma. Vilken lyckträff!

Mamma brukar baka kladdkaka så att hon alltid har något att bjuda Hemtjänsten på. Nu har hon ”Boken om Mamma” att visa för alla också, och får spela huvudrollen i sitt liv igen, precis som hon älskar. Nu fortsätter vi att lägga till och bygga ut Boken om Mamma med mer bilder och fler minnen, de tar liksom aldrig slut. Det blir nog en ny edition redan till jul!

Förra veckan bytte jag min trogna Iphone3 till en 4s. Allt skulle bli så mycket bättre, jag har verkligen väntat på att bindningstiden skulle gå ut. Bättre kamera, bättre antenn, bättre allt möjligt samt snyggare. Dessutom kostade den bara 1:-.

Men fy som jag har strulat med att få den att funka lika bra som den förra. 🙁  Värst var det nog när appen för alla mina lösenord plötsligt var helt tom efter synkningen mot iTunes. DÅ var paniken väldigt nära. Inte blev det bättre när familjens datasnille store L sa i uppfostrande ton: ”Men du har väl googlat för att kolla hur man gör?” Vadå googlat, det ska ju funka att bara synka, det sa dom i affären!!

Till slut fick jag faktiskt det mesta att fungera (tack vare store Ls tips om att resetta nya luren och synka mot en äldre backup, tack!) Men fortfarande funkar inte BlogPress, bloggprogrammet som jag använder jämt.

Vet du hur många appar du har? Jag vet inte, men det var 10 skärmar fulla på gamla telefonen. Fast jag hade många samlingsikoner. Nu har jag rensat bort massor, en del kom jag över huvud taget inte ihåg syftet med. 6 skärmar fulla känns mer överblickbart. Fast alla är i en enda röra efter bytet. Jag som hade sån ordning och struktur på mina appar! Dessutom funkar fortfarande inte BlogPress som jag bloggar med, och inte Twitterappen heller. (Ja, jag har börjat smygtwittra igen. 😉 )

Nej, Apple, detta duger inte, här finns ny mark att bryta. Jag vill kunna lämna in min gamla Iphone när det är dags att byta, och hämta ut den nya klar att bara använda, med samma appar i samma fina ordning. All inclusive!

Idag för 35 år sedan gifte vi oss i Fiskebäckskils kyrka. Sedan tågade hela bröllopsföljet med riksspeleman i spetsen till festlokalen mitt emot brandstationen. Där puttrade 12 fonduegrytor så högt att alla tal drunknade i ljudet. Vi bjöd på köttfondue, av ekonomiska skäl var oxfile det billigaste eftersom vi kunde betala den med hopsparade rikskuponger.

Någon dag snart ska jag våga prova brudklänningen igen, den hänger faktiskt kvar i källaren.

Det är något bortom bergen. 302/365 foton 2011. Tema: Dimma

 Den här bilden är också mitt bidrag till veckans Fotosöndag vars tema är ”Farväl”. Det är ett sorgligt och speciellt tema som valdes för att hedra en av fotokamraterna i gruppen som gick bort i veckan. Dog. Helt obegripligt för mig som inte visste att han var sjuk ens. På söndagen kommenterade jag hans som vanligt fina fotobidrag på veckans tema ”Hus” och på tisdagen var han död. 🙁 RIP Jörgen.

Idag ska jag bli intervjuad av en journalist på M-Magasin. Hon ska skriva en artikel om hur man finner balans i tillvaron efter 60. Jag vet inte varför hon tror att just jag kan svara på det. Men som tur är har jag funderat mycket över Farmorsfrågan nr 191.

Du kanske tycker att frågan verkar felställd. Skulle den inte vara: ”Gör du det du vill?” Men den frågan är det alldeles för lätt att smita undan. ”Vill och vill, jag skulle vilja flytta till Thailand på vintern och fotografera och måla på heltid, men man kan inte få allt man vill här i världen om man inte vinner på Lotto…”

Det går alltid att skylla på att man inte har de resurser som behövs. Pengar till exempel.  Då är det i alla fall inte mitt fel om jag är missnöjd med tillvaron. Skönt. Men om man utgår från de resurser jag faktiskt har. Och sen tittar på det jag faktiskt gör. Vill jag då det jag gör?

Jag skrev en lista på hur jag äter och rör mig till Caroline på Allsports, mitt gym. Hon har satt upp en Före och Efter bild på mig på deras Wall of Fame och ville att jag skulle skriva något. Jag har ju gått ner 25 kg i vikt och dessutom minskat min metaboliska ålder från 72 år till 47. Bra reklam för Xtravaganza och gymmet! 😉

När jag skrev den där listan blev det så tydligt för mig.  Äntligen, till sist, sent i livet, har jag tagit ansvar för mina prioriteringar. Jag väljer att äta detta, men inte detta. Jag väljer att träna och motionera. Därför att jag vill leva frisk och rörlig, länge.

Det är precis samma sak med frågan om balans i livet. Just balans struntar jag faktiskt i, det måttet förstår jag inte. Min Farmorsfråga är mycket bättre. ”Vill jag det jag gör?”

Ofta får jag frågan hur jag hinner med allt jag gör. Jag brukar känna mig lite anklagad, ungefär som när någon antyder att man fuskar. Börjar ursäkta och förklara:  ”Nämen jag hinner inte alls allt, du gör ju en massa saker som jag aldrig gör, du har småbarn och pendlar och renoverar hus och…”

Igår skrev jag en lista på allt jag väljer att göra. Den ser ut såhär: Fotograferar varje dag, målar periodvis, bloggar varje dag, jobbar heltid, skriver på en bok varje dag, tränar ett par gånger i veckan, joggar några gånger i veckan, lagar god mat med min man ofta, bakar surdegsbröd ganska ofta, reser rätt ofta, träffar barn och barnbarn och umgås med min 94-åriga mamma ungefär varannan vecka, sitter famför brasan i uterummet på kvällarna nästan varje kväll och läser.

Jag har inte mer tid än någon annan. Det finns förstås också en lista på det jag väljer bort: Ser nästan aldrig på TV (senast var den 23-24 juli när NRK sände direkt från Oslo om Utøya), städar nästan aldrig (har RUT 1 gång/månad), bäddar nästan aldrig (bara när RUT ska komma), måste inte göra kliniskt rent i köket innan jag går till sängs, plockar inte undan saker efter mig direkt, öppnar posten en gång i veckan, umgås sällan med andra. Jag kan strunta i växthuset hela sommaren och låta de vita flygarna ta över tomaterna. Samma sak med rabatterna. I sommar valde jag bort trädgårdsarbete, bad Ulrica på Trädgårdsmakeriet komma två dagar istället. . . Och så vidare. Om jag, Gud förbjude, av någon anledning skulle bli ensam skulle jag aldrig kunna hitta en ny man som stod ut att leva med mig. Min älskade och jag har utvecklats långsamt, under 35 år, till ganska olika individer som ändå fortsätter välja varann för att vi mår bra av varann.