I min mormors finrum stod en chiffonjé som var specialbeställd för just det rummet. Den tillverkades i morfars möbelfabrik, det mesta gjordes för hand eller med enkla verktyg. När jag var liten var den vår finaste möbel. Den hade mahognyfanér, ett lönnfack, en massa smålådor och vackra handsmidda beslag. Varje låda gick att låsa med sin egen speciella nyckel. I lådorna förvarades klenoder som hårlockar, tappade mjölktänder, bröllopstelegram, skolbetyg och familjebilder.
Jag fick den där chiffonjén på 80-talet när föräldrarna flyttade till ett litet radhus och inte hade plats för den. Sen dess har den förvarat våra skatter och minnen. Och varit hopplöst i vägen och opraktisk. Minst 100 kg tung, för skamfilad att säljas, för vördnadsvärd att göra sig av med. Till slut blev jag arg och ledsen så fort jag såg den. Och det gjorde jag varje dag eftersom den stod i mitt arbetsrum.
Men nu är jag befriad, morfars chiffonjé har fått en värdig död och blivit till prima tändved till vinterns brasor i kaminen. Alla små fina beslag och nycklar har tagits tillvara av stora A, familjens Riktiga Konstnär.
Och i mitt arbetsrum står nu två stycken vita Billy 80 x 202 som inte ens är halvfulla.
Kommentarer
Det var riktigt starkt och modigt att du vågade släppa taget och göra dig av med den.
Min älskade man har så svårt, så svårt att göra sig av med saker, men ibland är det nödvändigt, vi har kvarnstenar om halsen som bara bromsar…
Det blir lättare att andas utan handbromsar!
Ja, du har helt rätt, det är lättare att andas nu, i alla fall i mitt arbetsrum! Tack för fina ord 🙂
Av det virket blir det säkert ljuvlig brasvärme.
Bra att stora A tog vara på beslag och nycklar.
Hoppas att du funnit en lämplig plats att förvara minnena i, för jag tror inte att Billyhyllorna kan fylla chiffonjéns plats i det avseendet.
Att befria dig från chiffonjén var djärvt. Själv har jag jättesvårt för att göra mig av med saker som har affektionsvärde.
Kommenteringen är stängd.