Tiny vägrar sitta i tomtens knä. Alla andra vet vem som finns bakom skägget. Utom Mini som är trygg hos storasyster och struntar i tomten.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Mini har det bra med två storasystrar som dyrkar henne. Om en stund sitter alla tre hopslingrade i soffan framför Julkalendern.
Dan före dan. Idag finns en lång lista att pricka av. Odd är redan igång med första punkten. Elda i kakelugnen nere på Långesig så där är riktigt varmt och mysigt när resten av familjen anländer senare idag.

Idag skulle jag ha hämtat lille L i stan. Han skulle ha fått en extra jullovsdag hos farmor och farfar, och store L skulle ha fått en sista effektiv arbetsdag före ledigheten utan att behöva tänka på dagishämtning.  Men, men. Istället blev det frossa och feber och ont i halsen. Först lille L och sedan hans pappa. 🙁

Hoppas de kryar på sig till imorgon och kan ta sig hit. Annars får jag köra sjuktransport.  Bara lille L blir tillräckligt frisk för att umgås och fira jul så får väl hans pappa stoppas ner i någon säng och bli ompysslad.

Imorgon kommer Tiny med mamma och pappa från Göteborg också, och store J från Kalmar. Gamla sommarhuset är uppvärmt och väntar på dem. Här hemma är redan bäddat i varje vrå eftersom Stora A med familj kom idag på eftermiddagen. Vi har också hunnit köpa gran, bära in den och klä den.

Nu blir det full fart i tre dagar. Stoj och skratt, jage genom huset, upp och nerför trappor och ut på altanen och en överlycklig Sigge som trissar upp allting ännu mer. Mat och prat och spel och promenader. Diskmaskinens trevliga brummande utan avbrott. Barn överallt och hela tiden. Inget gräl och bråk, det är det märkvärdiga, kusinerna är aldrig osams. OM någon skriker ilsket är det Tiny som inte får sin vilja igenom.

Lika plötsligt som julkaoset drabbar huset, lika plötsligt upphör det. Inom loppet av ett par timmar på Juldagen förbyts den glada kakafonin mot ödslig tystnad. Då känns det riktigt tomt ett tag, innan man vänjer sig. Det är stor skillnad på att bara vara två personer och att vara en familj på tretton.

När jag började blogga sommaren 2009 var det med blandade känslor. Skulle jag orka hålla på? Skulle det kännas OK att skriva om mitt personliga liv och mina privata känslor? Skulle det accepteras av resten av familjen, och hur skulle jag göra med bilder och namn på barn och barnbarn? Och den viktigaste frågan: Varför skulle jag egentligen blogga? 

Efter två och ett halvt år vet jag att det är bland det bästa jag har gjort.  Hela livet har jag i djupet av min dokumenterande själ haft ett gnagande dåligt samvete för att jag inte skrivit dagbok. Bilder är nog bra, om man ordnar dem i album eller fotoböcker, men de har en tendens att hamna i byrålådor eller på CD-skivor som ingen tittar på. Och jag som har så dåligt minne. Bloggen passade perfekt som dagbok, jag har inget behov av att skriva djupare eller mer privata dagbokstexter än vad som kan skrivas i Farmorsbloggen. 

Nu blir bloggen en riktig bok, och det blir den roligaste, finaste årsbok man kan önska sig. Tack vare www.blurb.com är det hur enkelt som helst att bara importera hela bloggen till en bok. Slurp säger det så är alla bilder och alla inlägg på plats. Fantastiskt! 

Den jobbiga biten börjar när man ska redigera boken. Varje blogginlägg hamnar nämligen på en egen sida. Vilket betyder att enbart året 2011 fick 480 sidor i min bok. 

Hela kvällen har jag suttit och ”klippt och klistrat” för att sidorna i boken ska bli fulla. Ofta får det plats tre blogginlägg på en sida, med bilder och allt. Det kommer helt klart att ta sin tid. Idag hann jag till sidan 35, och jag är nånstans i mitten av februari 2011. Då har jag alltså inte ens börjat på 2010 och halva 2009… Det får bli separata årsböcker. 

Idag har vi också haft julbord på LifeStone, och jag provade att ändra på det gamla traditionella receptet lite grann: Äggost med saffran! Supergott! Tyvärr glömde jag ta en bild på den färdiga äggosten, men här är i alla fall en bild på den vackra formen. 🙂 

Eget beröm luktar illa, det vet alla i min generation. Kanske är det inte riktigt lika stadigt förankrat i själen på den som är född efter 80-talet? Förhoppningsvis inte.

Någon gång på 80-talet döptes nämligen det där fula berömmet till sig själv om till affirmationer. Affirmationer är inte fult, det är tvärtom ett väldigt bra sätt att peppa sig själv.

Skrivcoachen Ann Ljungberg har en SkrivAdventskalender med tävlingar och ibland presenter. I den här luckan har hon en riktigt trevlig present, en hel kortlek med affirmationer. Jag har skrivit ut och klistrat upp på kartong, och tittar på någon eller några varje dag.

I torsdags var det en sån där kväll igen med mycket av allt. Hämta lille L på dagis, vara med på lilla A:s dansavslutning, äta middag hemma hos mamma A, natta lille L hemma hos honom. Och sen väldigt sent tassa in och sova över hos min egen lilla mamma. ”Oj vad du är lik mig!” sa hon när hon fick se mitt nytagna självporträtt i mobilen.

Vår familjetradition när det gäller julkakor är hysterisk. Min barndoms julaftonsmorgnar började med att vi drack varm choklad och åt  nio sorters kakor framför brasan. Pepparkakor, saffranskusar, bondkakor, nötchokladrutor, mandelflarn, fruktkaka, korintkakor, mandelmusslor och mjuk pepparkaka. Jag tog med mig traditionen när jag bildade familj, fast då var vi tvungna att lägga till klenäter och madeleinekakor för det kunde min man inte vara utan.

I flera år har jag verkligen hatat den här traditionen, även om vi faktiskt har minskat antalet sorter. Min kropp mår inte bra av allt socker, men om kakburkarna är fulla klarar jag inte att avstå. Och jag vill inte förstöra julen för alla andra i familjen som inte alls har ett så komplicerat förhållande till kakor.  

Vi två som numera bor ensamma hemma har aldrig en kaksmula i skåpen i vardagslag, inte ens kex eller skorpor. Jag är en nykter kakoholist.

Helst vill jag alltså inte äta en enda en, fast jag vet att jag inte kommer att kunna avstå. Men när barnen reser hem igen på juldagen tar de med sig allt som är kvar och jag kan pusta ut. Kakfritt till nästa jul!

I flera veckor har vi samlat röster. Tina vann förstås och blev den finaste Lucian. Det visste jag. Men jag var inte beredd på att hela gänget skulle väcka mig med ljus och glitter och sång. Vilken överraskning, mysigaste luciamorgonen på många år! 🙂