Så här gillar jag vintern. På bild med glada barn. Lilla A delar Minis allra första upplevelse av att åka pulka.

Ja, ännu bättre hade förstås varit om jag själv hade varit med, istället för att stora A skickade bilden på mobilen.

Men jag fanns ju i deras tankar just då, det är också stort! 🙂

I senaste numret av M-Magasin finns en intervju med mig på sidan 48. Häpp… den hade jag helt glömt, det var så länge sedan den gjordes. Men den blev helt OK, som tur är.

Den korsvägen befinner jag mig just nu mitt i. Den är i flera plan. En sån där planskild fyrvägskorsning.

Ska jag gå hit eller dit? Upp eller ner?

Ska jag lämna företräde eller gasa på?

Kan jag göra en liten avstickare in till höger och kolla först, innan jag bestämmer mig?

Det enda jag är verkligt rädd för när det gäller livets korsvägar är att jag ska missa dem. Dundra på rakt fram utan att se chansen att byta riktning och hitta nya mål.

Hellre en återvändsgränd för mycket än en sumpad möjlighet.

Nr 30/365+1 foton 2012. Tema: Utsikt

Jag fick fönsterplats på resan hem, långt bakom vingen.

Det är klar himmel över hela Portugal och jag sitter med näsan tryckt mot rutan, fotar då och då med mobilen. Som alltid blir jag alldeles gripen av det jag ser. Berg, åkrar, slingrande floder, utspridda byar med massa små hus. Byar som förmodligen legat på samma plats i hundratals år, där människor levt generation efter generation. Och för alla dessa människor kretsar universum runt just dem. De är världens mittpunkt, deras föräldrar och barn och onda ryggar och husbyggen och skulder och examen och husdjur och middagar och vänner är det viktigaste av allt.
Planet som jag sitter i över deras huvuden är bara ett streck på himlen.
Det är hisnande tankar.
Jag är icke existerande i de flestas medvetanden. Min tillvaro är inte alls viktig. Världen kan ha eller mista mig.
Jag är bara betydelsefull för mig själv och en mycket liten krets människor.
Så skönt och så retfullt.
Ändå tror jag ju verkligen att det finns någon slags högre mening med livet. Mitt liksom alla andras. Och att allting hör ihop. ”No man is an island, entire of itself …/ therefore never send to know for whom the bell tolls, it tolls for you.” (John Donne)

Boken ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert finns med i ryggsäcken. En bästsäljare över hela världen, översatt till 35 språk. Och filmad med Julia Roberts i huvudrollen. Den tror jag inte jag vill se, nu när jag har läst boken. Elizabeth beskriver hur hon försöker hitta sig själv efter en livskris med skilsmässa och djup depression. Under ett år reser hon till Italien, Indien och Indonesien. Hon lever några månader i varje land.
Det är en läsvärd, rolig, tänkvärd bok, läs den! Den heter ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” på svenska, vilket är synd, det låter så banalt, och boken är långt ifrån banal.
Jag blir förstås också grön av avundsjuka och drabbas av akut tvivel på min skrivförmåga när jag läser den.

Jag vill också komma på såna fantastiska metaforer som att ” bussen hostar ut mig i det kalla regnet” eller ” när man anar minsta möjlighet till lycka efter såna mörka tider, då måste man greppa den om fotlederna och inte släppa taget förrän den har släpat ut en på mage ur smutsen. ” (sid 125 i pocketutgåvan om sinnenas njutning som en plikt mot livet)
Men sen hittar jag en tröst och får tillbaka självkänslan. Hjälpligt åtminstone. Det finns ju redan en Elizabeth Gilbert. Jag är ingen härmapa.

Den här bilden tog jag under min sista morgonpromenad i Las Palmas, för veckans tema på Fotosöndag som var Himmel/helvete. En kåk bortom all ära och redlighet där det faktiskt bodde folk.

Jaha, packad och klar för att ge mig ut på gatan och ta en taxi till flyget. Jag har 3 timmar på mig, tänker äta frukost och kanske hinna skriva lite på flygplatsen. Tack vare Ipaden och ipod med Paul Simon kan jag ju skriva precis var som helst. Fast vissa ställen är mysigare än andra. Här till exempel. Jag hoppas hinna med en resa till innan maj.

 
– Posted using BlogPress from my iPhone

Sista kvällen i mitt lilla hotellkrypin. Egentligen hade jag tänkt avsluta med pannacotta och cappuccino på en restaurang som Odd och jag åt jättegott på. Men jag fick sånt flyt med skrivandet så jag kom aldrig ut från rummet. Det blev oliver i tandborstmuggen och en kvarbliven ostbit istället.
Idag räknade jag ut hur långt jag har hunnit, i ord räknat. På de här tio dagarna har jag skrivit i genomsnitt ca 2160 ord per dag. Sammanlagt har jag nu fått ihop ca 100 sidor av min roman. Hurra! 🙂
Efter den senaste föreläsningen som Ann Ljungberg har lagt ut på sin författarkurs tror jag att mitt skrivande kommer att gå ännu fortare. Där ger hon tips om hur man redigerar sitt manus. Hennes viktigaste råd är att inte fastna i redigerande medan man skriver, utan först skriva igenom hela boken i ett svep, så att man har ett första utkast.
Oj, oj, mitt kardinalfel. Vad gör en gammal copywriter annat än skriver om, filar, väger olika ord mot varann, byter ut meningar, kastar om stycken…
Nu byter jag körstil, nu lägger jag in inte-titta-bakåt-växeln.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Nr 28/365+1 foton 2012. Tema: Svåråtkomlig

Yoghurt med valnötter och kanarisk blomsterhonung i tandborstmuggen. Mums så gott! Te i termosen, tillagat med hjälp av vattenkokaren som jag lämnade kvar när jag var här sist.
Idag lyser solen (än så länge) och jag planerar för en förmiddag på stranden med anteckningsboken istället för att sitta inne med datorn. Det är ju bara två dagar kvar, måste få liiite brunt skinn.

Nr 27/365+1 foton 2012. Tema: Himmelskt

 
– Posted using BlogPress from my iPhone

Häromdagen kom jag på mig själv med att drömma om hur jag skulle svara när det stora förlaget ringer och säger att de vill publicera min roman. Det är inte klokt, jag vet. Hybris.
Men det är så jag fungerar. Jag ser framför mig hur det jag drömmer om blir verklighet, hur min roman ligger i stora travar i bokhandeln och jag sitter och signerar den på Bokmässan. Det finns säkert en diagnos…
Jag tror det är min pappas fel, som så mycket annat i mitt liv 🙂
Han startade hela tiden nya saker, målade upp fantastiska framgångar och slet för att förverkliga sina idéer. 9 av 10 tror jag föll platt till marken. Men det knäckte honom inte, han kom snart på någonting nytt som han trodde lika starkt på och jobbade lika inspirerat med. Han blev inte rik. Men när han dog var han nöjd med sitt liv.
Idag har jag peppat mig själv genom att tänka på hur oerhört bra det senaste kapitlet i mitt manus är. Snart ska jag be Odd läsa igenom allt. Då behöver jag själslig styrka, jag känner redan på mig att vi blir ovänner…

Nr 26/365+1 foton 2012. Tema: Kvällsjobb.
– Posted using BlogPress from my iPhone

Nr 25/365 +1 foton 2012. Tema: Regnbåge

Idag har det regnat nästan hela dagen. Om jag vore solturist skulle jag antagligen tagit bussen söderut, där sägs det att solen alltid skiner.
Men jag är väldigt nöjd, trots vädret. Jag hade bestämt att inte jogga idag, kände att det blev lite för mycket med 8 km varje dag. Så jag kom tidigt till Casa Suecia och skrev koncentrerat till kl 14.
Det tar ett par timmar att komma igång har jag märkt, jag fastnar gärna i att redigera tidigare avsnitt. Inte riktigt bra, redigera får jag göra senare. Nu vill jag skriva färdigt hela manuset rakt igenom först.
Idag hittade jag den här lappen på fikets anslagstavla. En dansk författarinna som ger skrivarkurser halva året härnere vill hyra lägenhet. Är det ett ödets pekfinger?

– Posted using BlogPress from my iPhone

Svenska Dagbladet hade nyligen en väldigt bra och nyanserad artikel om hur far- och morföräldrarollen (vilket ord – kan jag få säga förföräldrar?) har förändrats. Till fördel för alla parter, inte minst barnbarnen. Förföräldrarna bor närmare sina barnbarn än förr, (jag hör till den minoritet på 15% som bor längre bort än 5 km från alla mina)
Allt fler barnbarn har alla fyra förföräldrarna i livet, friska och pigga och villiga att umgås.
Förföräldrarna har en bättre relation till sina barnbarn än vad man hade på den gamla auktoritära tiden då barnen var rädda för vuxna (det kallades respekt).
Visst är det fantastiskt att den nya tidens barnbarn ser på sina förföräldrar med helt andra ögon än vi gjorde. Och vise versa. Mer kärlek åt båda hållen.
Underbar läsning tyckte jag, en av dessa ovanliga positiva nyheter.
Tyvärr hade svenskan valt en ovanligt fånig rubrik om barnbarnen som ”livets huvudrätt”. Dessutom kunde författaren inte avhålla sig från att problematisera, naturligtvis. De stackars barnbarnen riskerar att bli bortskämda och bortklemade och förföräldrarna riskerar att bli utnyttjade. (Nu hårddrar jag det lite.)
Vad jag avskyr den där synen på barnbarnen som någonting man konsumerar. Äter upp, bildligt talat! Och jag tycker lika illa om diskussionen om vilken roll man nu ska spela, som mormor/farmor.
Kan man inte bara få fortsätta vara den man är? Ställa upp för sina barn när man kan och vill, precis som man alltid gjort? Krisar det så släpper man det man har för händer och inställer sig hos barnet, vare sig där finns barnbarn eller inte.
Det finns ingen perfekt roll som ger perfekta förföräldrar, och ingen perfekt barndom heller. Den bästa förföräldern för mina barnbarn är ändå Jag, sådan jag nu är.
Och jag tänker inte äta upp dem varken till huvudrätt eller efterrätt.
Här är länken till artikeln. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/barnbarn-har-blivit-livets-huvudratt_6785207.svd
Och här är en annan väldigt bra sida som jag ofta länkar till. www.lyckobloggen.se
Gå in där och läs artiklarna om Lycka och biologi, Lycka och livsvillkor osv. Då inser du att man behöver inte vara så förtvivlat rädd att älska sina barn och barnbarn på fel sätt. Du kan ändå inte påverka deras lycka särskilt mycket.

Nr 24/365+1 foton 2012. Tema: Möte (Minnesmärke i Las Palmas)
– Posted using BlogPress from my iPhone