En roman är minst 400 000 tecken. Minst! Jag tror att min kommer att bli ganska mycket längre. Men jag har bestämt mig för att inte sätta upp några mål varken vad beträffar antalet sidor eller när den ska vara färdig. Jag tänker skriva tills den känns klar.

Slutet är nu helt tydligt, jag vet precis vad de sista kapitlen innehåller. Synopsis är nedskriven och full av kapitelrubriker utan innehåll som väntar på att skrivas, suger efter min tid.

Problemet är bara att jag hela tiden kommer på nya karaktärer, konflikter och relationer som vill vara med. Bokens tema har också ändrat sig så att den nu handlar mycket mer om sådant som ligger nära mig själv. Konflikter, mord och annat hemskt blir ett sätt att göra någonting allmänmänskligt mer spännande. Det var inte meningen. Det bara blev så.

Men i mitt bakhuvud finns förstås allt det där jag har hört och läst om att ”gräva där man står”, att man måste skriva om det man brinner för, att man måste ha något viktigt att berätta. Allt det där som Ann Ljungberg  och andra författarcoacher lär ut och som man kan läsa i varenda självhjälpsbok för författare.

När jag började med mitt bokprojekt hade jag ingen aning om hur jag skulle hitta det där viktiga, den där elden. Jag kände bara skrivlust.

Nu känns det som om elden och uppdraget har hittat till mig, utan att jag fattade hur det gick till. Jo, anteckningsboken spelar en viktig roll. Den som jag till och med har med mig i framfickan på joggingjackan.

När det kommer en idé stannar jag, plockar fram boken och skriver ner direkt. En bra morgonrunda kan det bli ett helt uppslag fullt. 

Min pappa är död sedan många år och ligger begravd på kyrkogården i Fiskebäckskil, platsen som han älskade mer än någon annan. Idag när det är Gunnar tänker jag på honom, och känner en klump i halsen. För mig är han en sån otroligt levande person fortfarande. Jag vet precis vad han skulle svara på mina frågor även om det inte är de svaren jag skulle vilja ha, jag kan höra hans röst och tonfall. Jag skulle vilja äga något som har varit hans. En sak som får mig att alltid känna hans närvaro. Någon liten vardagsgrej, kanske en stol han brukade sitta i, eller ett par gamla glasögon, eller kikaren han alltid hade med sig i båten. Jag måste fråga mamma.

Det känns konstigt att mina barnbarn inte har något minne alls av min pappa, som var en så viktig och tongivande person i vår familj. Hur är det möjligt att minnet av honom så snabbt kan hamna så långt bak i tiden? Han tillhör ju redan historien, mina barnbarn vet inte ens att han hette Gunnar tror jag.

Jag minns i alla fall en massa halsbrytande äventyr han berättade… eller gör jag det? Tur att jag har mamma kvar i livet, som minns och kan berätta och som jag numera spelar in på min Iphone varje gång vi träffas.

Idag kom ett väldigt spännande paket med posten, nämligen den första delen av Farmorsbloggen som bok! Den rymmer alla inlägg och bilder från julen 2010 till och med juni 2011. Jag beställde den från Blurb, och det var en hel del pyssel. Men det var det värt! Det  blev 106 sidor av de där sex månaderna. Sammanlagt kommer jag att ha fem sådana här böcker i bokhyllan när jag är klar med de 2,5 år jag har bloggat hittills. I fortsättningen tänker jag göra en sån här bok varje halvår, inte vänta så länge tills det blir så mycket jobb att ställa samman inläggen. En bok kostar runt 45 USD  – få se vad blir det… ca 300 kronor. 

Redan nu, när jag bläddrar och läser bara i den här boken som är skriven för mindre än ett år sedan, märker jag hur både bloggen och jag själv förändrats. Och hur mycket som har inte hänt i familjen sen bloggen startade 2009. Två nya barnbarn har till exempel fötts.

Nr 9/365+1 foton 2012. Tema: Arrangerade.

Sådana här kollage gör jag busenkelt direkt i min Iphone med appen Photogene2.