Den första tanken som poppar upp är konstigt nog en strof av Bo Kaspers : ”Vi tar en dag, ett ögonblick i sänder, och hoppas innerligt att inget händer.” 

Min familjs lycka är numera helt utanför min kontroll vilket är ett hemskt och ovant tillstånd som det tog tid att vänja sig vid. 

Plötsligt låg de bakom mig,  alla dessa år när jag kunde känna mig säker på vad som skulle glädja var och en av dem. Och när jag dessutom hade makt att se till att det hände! Från de rent basala sakerna när de var små, som att hålla dem varma och mätta och tröstade. Till svårare krav allt eftersom de växte upp, som handlade om kompisar, skolor, ensamhet, ponnies och mopeder. 

Min lilla behändiga flock på fyra ungar (och en man förstås, men honom lämnar jag utanför den här frågan) har nu utökats till en okontrollerbar folkmassa på 11 – 12 människor, varav det alltid är någon eller några som är mer eller mindre olyckliga av någon orsak som jag oftast inte kan påverka. Fast trösta kan jag förstås fortfarande. 

Deras glädjeämnen handlar numera om allt från nya bebisar till nya jobb och husbyggen. Inget jag är direkt ansvarig för. 

Det fyller mig med tacksamhet varje dag,  att alla mina barn blev vuxna, kloka, modiga och självständiga individer. 

Jag vet att de är glada för att jag också blev det. 

 För övrigt gläds jag åt att kaprifolens gröna vingar bara väntar på att få slå ut. Först av alla som vanligt. 

 Nu kom jag förresten på ett säkert kort om jag vill glädja någon lite extra. Ett surdegsbröd! För en stund sen tog jag ut tre stycken ur ugnen.