Jag fick fönsterplats på resan hem, långt bakom vingen.

Det är klar himmel över hela Portugal och jag sitter med näsan tryckt mot rutan, fotar då och då med mobilen. Som alltid blir jag alldeles gripen av det jag ser. Berg, åkrar, slingrande floder, utspridda byar med massa små hus. Byar som förmodligen legat på samma plats i hundratals år, där människor levt generation efter generation. Och för alla dessa människor kretsar universum runt just dem. De är världens mittpunkt, deras föräldrar och barn och onda ryggar och husbyggen och skulder och examen och husdjur och middagar och vänner är det viktigaste av allt.
Planet som jag sitter i över deras huvuden är bara ett streck på himlen.
Det är hisnande tankar.
Jag är icke existerande i de flestas medvetanden. Min tillvaro är inte alls viktig. Världen kan ha eller mista mig.
Jag är bara betydelsefull för mig själv och en mycket liten krets människor.
Så skönt och så retfullt.
Ändå tror jag ju verkligen att det finns någon slags högre mening med livet. Mitt liksom alla andras. Och att allting hör ihop. ”No man is an island, entire of itself …/ therefore never send to know for whom the bell tolls, it tolls for you.” (John Donne)

Boken ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert finns med i ryggsäcken. En bästsäljare över hela världen, översatt till 35 språk. Och filmad med Julia Roberts i huvudrollen. Den tror jag inte jag vill se, nu när jag har läst boken. Elizabeth beskriver hur hon försöker hitta sig själv efter en livskris med skilsmässa och djup depression. Under ett år reser hon till Italien, Indien och Indonesien. Hon lever några månader i varje land.
Det är en läsvärd, rolig, tänkvärd bok, läs den! Den heter ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” på svenska, vilket är synd, det låter så banalt, och boken är långt ifrån banal.
Jag blir förstås också grön av avundsjuka och drabbas av akut tvivel på min skrivförmåga när jag läser den.

Jag vill också komma på såna fantastiska metaforer som att ” bussen hostar ut mig i det kalla regnet” eller ” när man anar minsta möjlighet till lycka efter såna mörka tider, då måste man greppa den om fotlederna och inte släppa taget förrän den har släpat ut en på mage ur smutsen. ” (sid 125 i pocketutgåvan om sinnenas njutning som en plikt mot livet)
Men sen hittar jag en tröst och får tillbaka självkänslan. Hjälpligt åtminstone. Det finns ju redan en Elizabeth Gilbert. Jag är ingen härmapa.

Den här bilden tog jag under min sista morgonpromenad i Las Palmas, för veckans tema på Fotosöndag som var Himmel/helvete. En kåk bortom all ära och redlighet där det faktiskt bodde folk.