Att gå till frisören i Las Palmas kostar mindre än hälften mot hemma. När jag var här i november blev jag klippt, slingad och fixad för 500:- Det kostar närmare 1500:- hemma. Det är svårt att förstå varför det är så billigt just hos frisören, för prisnivån på andra saker är ungefär samma.
Idag gick jag tillbaka till samma salong, blev klippt och fick utväxten färgad för 31 Euro. Det är ett mysterium.

Medan jag satt och skrev på Romanen igår upptäckte Odd en ny promenadstig utmed havet, bortanför själva stranden Las Canteras. Imorse joggade vi den vägen tillsammans. 8 km fram och tillbaka alldeles i strandlinjen medan höga vågor bröt och rullade in mot de vassa lavaklipporna. Stranden är vild och ogästvänlig på de flesta ställen här, otänkbar som badplats. Ett gäng surfare i våtdräkt höll till en bit ut, jag fattar inte hur de vågar. Kommer de inte av vågen i tid blir de ihjälslagna mot klipporna. Jag är så avundsjuk på de där unga starka kropparna som kan klara av att leka där ute bland jättevågorna. Varför har jag aldrig provat? Å andra sidan är det underbart att känna hur lätt det är att jogga 8 km, det har jag aldrig kunnat förut i hela mitt liv.

Nr 15/365+1 foton 2012. Tema:Träning

Klockan är 19.15 och vi är tidiga middagsgäster på en mysig italiensk restaurang i kanten av den långa strandpromenaden i Las Palmas. Det blåser rejält, så trots +22C och sol på dagen så är det inte riktigt sommarvarmt. Odd har (naturligtvis) varit uppe på högsta toppen och träffat norska skärmflygare medan jag har skrivit. 2000 ord om dagen är målet.
Jag har med mig några böcker också. ”Jag minns att jag sprang” av Ron McLarty och ”Små citroner gula” av Kajsa Ingemarsson. Läsupplevelserna kan liknas vid oxfilé jämfört med Bullens pilsnerkorv. Det värsta är mindrevärdeskänslorna som kommer krypande när jag äter pilsnerkorven. ”Gör det bättre själv då”.

Imorgon kväll är jag tillbaka på mitt lilla guesthouse i Las Palmas. Den här gången har jag bokat rum 202 på 7 Soles Calle de Naval i hela två veckor. Planen är att jobba, skriva och koppla av. Odd är med mig första veckan. 

Mina förväntningar är skyhöga. Tidigt på morgonen vill jag jogga längs stranden som är ca 4 km en väg. (Han har köpt nya träningsskor bara för den sakens skull 🙂 ) Sen köper vi yoghurt och frukt i supermercadon och äter frukost på någon av strandpromenadens bänkar, med utsikt över stranden. Sen svarar jag på mail och sköter mitt jobb och skriver på min roman fram till 13.00. Under tiden rekar Odd i Las Palmas, hittar hyrbil, kollar fina utflyktsmål och följer sina infall. Sen äter vi och slappar på stranden. 

På eftermiddagen ser vi oss omkring på landsbygden med hyrbil. Kanske hittar vi en liten by med mysigt alternativt boende. Mitt enda krav är att det måste finnas internet. Jag ska skippa facebook, som stjäl för mycket tid,  men vill hålla igång bloggen som alltmer övertar rollen som dagbok.

På kvällen har jag ett skrivpass igen på några timmar. Sen promenerar vi och äter middag, kanske på någon restaurang som han har hittat. Eller också letar vi reda på någon tillsammans. 

Det ska bli intressant att se hur verkligheten stämmer med mina drömmar. Kanske blir någon av oss liggande i influensan på rummet hela veckan som straff för mina högtflygande planer… Nej. jag tror ju inte på den sortens straff.

Det är underbart att resa ensam och upptäcka en ny stad. Men det är faktiskt ännu roligare att resa ihop. 

Den första tanken som poppar upp är konstigt nog en strof av Bo Kaspers : ”Vi tar en dag, ett ögonblick i sänder, och hoppas innerligt att inget händer.” 

Min familjs lycka är numera helt utanför min kontroll vilket är ett hemskt och ovant tillstånd som det tog tid att vänja sig vid. 

Plötsligt låg de bakom mig,  alla dessa år när jag kunde känna mig säker på vad som skulle glädja var och en av dem. Och när jag dessutom hade makt att se till att det hände! Från de rent basala sakerna när de var små, som att hålla dem varma och mätta och tröstade. Till svårare krav allt eftersom de växte upp, som handlade om kompisar, skolor, ensamhet, ponnies och mopeder. 

Min lilla behändiga flock på fyra ungar (och en man förstås, men honom lämnar jag utanför den här frågan) har nu utökats till en okontrollerbar folkmassa på 11 – 12 människor, varav det alltid är någon eller några som är mer eller mindre olyckliga av någon orsak som jag oftast inte kan påverka. Fast trösta kan jag förstås fortfarande. 

Deras glädjeämnen handlar numera om allt från nya bebisar till nya jobb och husbyggen. Inget jag är direkt ansvarig för. 

Det fyller mig med tacksamhet varje dag,  att alla mina barn blev vuxna, kloka, modiga och självständiga individer. 

Jag vet att de är glada för att jag också blev det. 

 För övrigt gläds jag åt att kaprifolens gröna vingar bara väntar på att få slå ut. Först av alla som vanligt. 

 Nu kom jag förresten på ett säkert kort om jag vill glädja någon lite extra. Ett surdegsbröd! För en stund sen tog jag ut tre stycken ur ugnen. 

Nr 10/365+1 foton 2012. Tema: Vad gör dom?

En roman är minst 400 000 tecken. Minst! Jag tror att min kommer att bli ganska mycket längre. Men jag har bestämt mig för att inte sätta upp några mål varken vad beträffar antalet sidor eller när den ska vara färdig. Jag tänker skriva tills den känns klar.

Slutet är nu helt tydligt, jag vet precis vad de sista kapitlen innehåller. Synopsis är nedskriven och full av kapitelrubriker utan innehåll som väntar på att skrivas, suger efter min tid.

Problemet är bara att jag hela tiden kommer på nya karaktärer, konflikter och relationer som vill vara med. Bokens tema har också ändrat sig så att den nu handlar mycket mer om sådant som ligger nära mig själv. Konflikter, mord och annat hemskt blir ett sätt att göra någonting allmänmänskligt mer spännande. Det var inte meningen. Det bara blev så.

Men i mitt bakhuvud finns förstås allt det där jag har hört och läst om att ”gräva där man står”, att man måste skriva om det man brinner för, att man måste ha något viktigt att berätta. Allt det där som Ann Ljungberg  och andra författarcoacher lär ut och som man kan läsa i varenda självhjälpsbok för författare.

När jag började med mitt bokprojekt hade jag ingen aning om hur jag skulle hitta det där viktiga, den där elden. Jag kände bara skrivlust.

Nu känns det som om elden och uppdraget har hittat till mig, utan att jag fattade hur det gick till. Jo, anteckningsboken spelar en viktig roll. Den som jag till och med har med mig i framfickan på joggingjackan.

När det kommer en idé stannar jag, plockar fram boken och skriver ner direkt. En bra morgonrunda kan det bli ett helt uppslag fullt. 

Min pappa är död sedan många år och ligger begravd på kyrkogården i Fiskebäckskil, platsen som han älskade mer än någon annan. Idag när det är Gunnar tänker jag på honom, och känner en klump i halsen. För mig är han en sån otroligt levande person fortfarande. Jag vet precis vad han skulle svara på mina frågor även om det inte är de svaren jag skulle vilja ha, jag kan höra hans röst och tonfall. Jag skulle vilja äga något som har varit hans. En sak som får mig att alltid känna hans närvaro. Någon liten vardagsgrej, kanske en stol han brukade sitta i, eller ett par gamla glasögon, eller kikaren han alltid hade med sig i båten. Jag måste fråga mamma.

Det känns konstigt att mina barnbarn inte har något minne alls av min pappa, som var en så viktig och tongivande person i vår familj. Hur är det möjligt att minnet av honom så snabbt kan hamna så långt bak i tiden? Han tillhör ju redan historien, mina barnbarn vet inte ens att han hette Gunnar tror jag.

Jag minns i alla fall en massa halsbrytande äventyr han berättade… eller gör jag det? Tur att jag har mamma kvar i livet, som minns och kan berätta och som jag numera spelar in på min Iphone varje gång vi träffas.

Idag kom ett väldigt spännande paket med posten, nämligen den första delen av Farmorsbloggen som bok! Den rymmer alla inlägg och bilder från julen 2010 till och med juni 2011. Jag beställde den från Blurb, och det var en hel del pyssel. Men det var det värt! Det  blev 106 sidor av de där sex månaderna. Sammanlagt kommer jag att ha fem sådana här böcker i bokhyllan när jag är klar med de 2,5 år jag har bloggat hittills. I fortsättningen tänker jag göra en sån här bok varje halvår, inte vänta så länge tills det blir så mycket jobb att ställa samman inläggen. En bok kostar runt 45 USD  – få se vad blir det… ca 300 kronor. 

Redan nu, när jag bläddrar och läser bara i den här boken som är skriven för mindre än ett år sedan, märker jag hur både bloggen och jag själv förändrats. Och hur mycket som har inte hänt i familjen sen bloggen startade 2009. Två nya barnbarn har till exempel fötts.

Nr 9/365+1 foton 2012. Tema: Arrangerade.

Sådana här kollage gör jag busenkelt direkt i min Iphone med appen Photogene2.

Tiny fyller två år. Det firades med stort kalas och en magnifik Nicke Nyfikentårta som pappa N jobbade med hela lördagen. Plus en massa köttfyllda piroger, vegetariska proger (sambozas) och en jättelasagne.

Nr8/365+1 foton 2012. Tema: Tårta

Posted using BlogPress from my iPhone