Ikväll läser jag Stephen Kings bok ”Att skriva” och blir lugn igen. Det är OK att läsa så mycket som jag gör just nu. Det är till och med nödvändigt om man vill bli författare. Det är väldigt bra att läsa dåliga böcker, för då lär man sig hur man inte ska skriva, säger Stephen King. Det är också bra att läsa riktigt bra böcker, även om man blir förtvivlad och avundsjuk och tappar tron på sig själv. Sådär som jag känner när jag nu börjat läsa Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet. Hur kan hon skriva så bra? Hur är det möjligt? Jag tycker hon är lika bra som Steinbeck. Ouppnåelig.

Stephen King skriver att det är omöjligt för en dålig författare att bli en bra författare. Lika omöjligt som det är för en bra författare att bli genial. Hur mycket vederbörande än tränar.

Däremot är det fullt möjligt för en duglig författare att arbeta upp sig till att bli bra. Det får bli min ambition.

Han säger också att det inte bör ta mer än tre månader att skriva ett första råmanus. Annars riskerar man att tappa lusten för sin historia. 1000 ord om dagen i 90 dagar. Det betyder att jag måste lägga på ett kol. Jag är bara uppe i ungefär en tredejedel av det jag har tänkt skriva. När började jag? Var det i somras? 

Skrivdisciplin. Det är en bristvara just nu, av någon anledning. Jag borde verkligen kunna stiga upp klockan halv sex, ta en snabb promenad och sen skriva ett par timmar innan jobbet.  Borde. Ingen hindrar mig. Jag har ett eget arbetsrum och en dörr jag kan stänga. En man som stöttar mig och tror på mig.

Två gånger om året har jag privat dejt med Patrik på Creative Adventures i Strömstad. Det är han som har gjort Moderskeppets DVD-er om Lightroom, Photoshop för naturfotografer, Fotografera Landskap m fl. En hel dag kör vi vår och höst och jag brukar vara totalt slut, bombad, tom i skallen efteråt. Samt ha känning av min musaxel.

Vad vi gör? Sitter framför datorn och jobbar med mina bilder i Lightroom. Gamla bilder blir som nya när jag får lära mig mer om redigering. Eftersom jag bara fotar i RAW och eftersom Lightroom är ett icke-förstörande bildredigeringsprogram kan jag ”omframkalla” mina gamla bilder i takt med att jag lär mig mer och mer. För den som inte är fotonörd är det kanske svårt att förstå attt det är nästan det roligaste som finns.

Detta var fjärde gången, och jag märker att inlärningen fungerar ungefär som en upp och nervänd pyramid. Jag lär mig mer och mer för varje gång. Lightroom 4 är på g, och Patrik visade mig de viktigaste nyheterna.

Här är några av dagens bilder.

Store J tänker låta tatuera sig igen. Det är tydligen någon sorts inre tvång.  Motivet den här gången är vår lilla fyr på berget utanför Svarteskär. Hans hemmahamn. Han bad mig skicka ett fotografi som underlag till tatueraren.

Ja, vad gör man inte för sina barn?

Ska han fortsätta i den här takten kan jag inte föreställa mig hur han kommer att se ut om tio år. Men han gör som han vill med sin kropp, den är hans.

Hemma på Flatön igen efter stadsresa. Hjärtat varmt av dagens händelser. Vilken tur att Iphonen alltid är med och kan fånga ögonblicken.
Först gick vi en promenad med mamma på isfria trottoarer. Äntligen. Sen firade vi Minis 1-årskalas med alla kusiner och många fler.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Allt jag inte kan, inte klarar, inte räcker till för. Allt jag glömt, försummat, struntat i, tittat bort ifrån. Inte orkat, inte vågat, inte tänkt på, inte hunnit.

Allt det där negativa finns i mitt huvud också, tro inte annat, innanför en dörr som jag enkelt kan öppna.  Men det aktar jag mig för. Vissa saker släpper jag inte in i mitt huvud (som TV-serier till exempel) andra saker släpper jag inte ut. 

Varje dag utsätts jag för frestelsen att öppna den där dörren och släppa lös självanklagelser och tvivel på den egna förmågan. Ibland, men väldigt sällan, unnar jag mig att sitta en stund därinne i det mörka, negativa missmodsrummet som är så skönt kravlöst.

Men oftast  försöker jag  hålla dörren stängd om de där tankarna och istället tänka på allt som jag har klarat av bra. Slutat röka till exempel (även om det var över 30 år sedan). Bilda familj och uppfostra fyra barn. Försörja mig. Skapa ett hem. Älska min man. Ta hand om mig själv. Njuta av tillvaron. Leva mitt liv.

Morgonhälsning på väg till badrummet.

Här sitter jag och tårarna rinner nerför kinderna – jag vet ju precis hur det känns att ha fött en prinsessa, har ju gjort det två gånger! <3  Hoppas, hoppas att det finns någon i den kungliga familjen som har vett på att göra fot- och handavtryck så tidigt som möjligt! Jag gjorde det redan på BB med mina barnbarn och det är både mina och barnens finaste bebisminnen. Så här kommer en länk som tips till mormor eller farmor: www.lifestone.com

Och här kan ni se den lyckliga pappan berätta i TV: http://www.dn.se/nyheter/sverige/kronprinsessan-victoria-och-prins-daniel-pa-forlossningsavdelningen

Vi har haft långväga affärsgäster till lunch. De kom från längst bort i Kina, från staden Dalian vid Kinas östra kust. Till vårt uterum på Flatön. 🙂 Vi åt Odds fisk- och musselsoppa, vilket var tursamt, de förklarade att fisk och skaldjur bjuder man bara sina mest betydelsefulla gäster på. ( Ja, det sörplades högljutt! ) Jag hade bakat levain på surdeg samma morgon, det var också väldigt uppskattat, allt gick åt vilket överraskade mig (fråga mig inte varför, varför skulle inte kineser gilla surdegsbröd?).

Odd visade hur man knäcker en pepparkaka och får önska sig något om det blir tre bitar. Efter det åt de ganska många pepparkakor… Vi hade stängt in Sigge på övervåningen, men besökarna förklarade att de älskade hundar så han fick komma ut och hälsa. Då hoppade han upp i knät på en av dem, vilket kanske var lite för mycket. Tyckte i alla fall jag.

Man har så fåniga fördomar. Till exempel blev jag också förvånad när alla gästerna tävlade om att duka av och bära ut och in grytor, brödfat, glas osv till uterummet. De praktiskt taget slet tallrikar och brödkorg ur händerna på mig, som om de inte vore förstagångsbesökare utan familjemedlemmar. Av någon anledning hade jag inte väntat mig den hjälpsamheten.

De var ytterst intresserade av vårt hus, gick omkring och tittade nyfiket på tavlor och möbler, kikade diskret in i vardagsrummet och i mitt arbetsrum, ville veta vilka alla var på fotografierna som hänger på våra väggar. Jag ångrar verkligen att vi inte gick en ordentlig husesyn med dem, det får vi göra nästa gång. Tänk så spännande det skulle vara för oss att komma till ett kinesiskt hem och bli visade runt. Varför tänkte jag inte på det?

När de gav sig av i sin hyrbil efter mer än fyra timmar hade vi hunnit med en promenad ner till bryggan också. Det kändes som om vi kommit varann riktigt nära. Jag vet i alla fall flera här hemma i vår lilla kommun, som för mig framstår som betydligt mer främmande och obegripliga än de här gästerna från andra sidan jorden som spred en vänlig och avslappnad stämning omkring sig hela tiden.

Idag för 34 år sedan föddes mina tvillingar på Uddevalla lasarett. Jag glömmer det förstås aldrig. Inte heller glömmer jag den underbara barnmorskan Ulla Bredberg, som jag lärde känna ordentligt eftersom man på den tiden låg inlagd från 7e månaden. Dessutom återsågs vi när det var dags för store J några år senare, sällan har jag blivit så förvånad som när Ulla kom in genom dörren till förlossningsrummet då också! 🙂 

Lyckans minut

”Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och speglar mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.”
Erik Lindorm