Om några dagar fyller hon ett år. I min bilddatabas har jag 441 foton som jag har tagit av henne under året.

Men då är det bara de foton jag har behållit. I själva verket har jag knäppt flera tusen.

Ibland kan jag få ångest över alla fantastiska porträtt på barnbarnen som ligger gömda i min dator och som kommer att stanna där. Aldrig framkallas på papper eller canvas, aldrig hamna i en fotobok. Det är lite grann förbannelsen med digitalkameran.

Frusna ögonblick av fullkomlig skönhet. Som det här porträttet av Mini som jag tog igår, i eftermiddagsljuset från fönstret hemma hos mamma A. Mini hade ett litet hårband som hon tuggade på, vi tog ifrån henne det och lät henne spana efter det. På så vis fångade jag den här blicken och hennes fina leende.

Men det är bara en av 54 bilder från samma tillfälle… Jag behöver en sån där klocka som store L önskar sig i födelsedagspresent, en som går baklänges.

Mini växer från bebis till småflicka innan man hinner vända sig om. Just nu njuter hon alla fördelar av att ha två storasystrar. Alltid någon som vill leka eller läsa eller bara kånka på henne. Nyss har hon lärt sig låtsasgråta, dvs hon ger ifrån sig små bräkanden som betyder att nu behöver hon kramar och uppmärksamhet, genast! Tänk vilken skillnad det gör om man föds först eller mittemellan eller sist i en syskonkull.

Efter femton år tröttnade vi plötsligt och definitivt på vår gamla köksspis. Den har långsamt blivit sämre och sämre, vi har vant oss men barnen har tittat konstigt på den de senaste två, tre åren när de varit tvungna att använda den.”Nej, den plattan går inte, ta den nere till vänster!” ”Den plattan går bara om du först sätter på den och sen snabbt stänger av den igen.” ”Vredet är borta men det funkar ändå om du vrider med fingrarna inne i hålet.” Och så vidare…

I helgen åkte vi till Spisen i Uddevalla och shoppade en ny, Husqvarna induktion. Ett under av finesser. Man kanske till och med kan styra den med sin Iphone? För 15000:- tycker jag nästan att man kan begära en sån sak. Visserligen fick vi rabatt i form av en hårtork på köpet och en väldigt billig epilator som jag inte vågat använda än. Men femtontusen kronor, det är ju inte klokt! Det får bli nudlar den närmaste tiden.

Eller sallad, för det går inte snabbt att lista ut hur underverket funkar.

Spisen kanske är från framtiden men bruksanvisningen är från stenåldern.

Intervjuerna med mamma om hennes barndom och uppväxt i början av 1900-talet (hon är född 1919) har väckt mycket känslor och många funderingar. Jag trodde att jag kände min mamma ganska bra. Hur jag nu kunde tro det, när jag inte visste särskilt mycket om henne från tiden innan jag fanns till. Och praktiskt taget ingenting om hennes föräldrar och deras liv.  Min morfars mor Hanna till exempel, född 1849. (Det är min morfar med den den svarta mustaschen som står bakom henne på bilden.)

Hon gifte sig först med Johannes Persson och fick fem flickor som alla dog i späd ålder. Varför? undrar jag. Kanske kan man få reda på det i gamla kyrkböcker. Sedan dog hennes man också. Då gifte hon om sig med sin svåger Troed och fick i rask takt 8 pojkar som alla blev vuxna. Så småningom startade hon Bjärnums första sparbank i källaren på gården där de bodde.

Frågade hon sig någonsin ”vem tror jag att jag är?”  Hur överlevde hon sorgen efter alla sina flickor, hur orkade hon börja om och föda ännu fler barn, hur kom det sig att hon startade banken? Hon blev 76 år, mamma minns henne tydligt. Jag måste fråga henne vad hon kommer ihåg mer av sin farmor Hanna. Nu finns det bara bilder på en gammal ful och butter gumma, men hon måste ha varit så mycket mer än så. Jag vill så gärna tro att hon var en stark och okuvlig kvinna som omvärderade sig själv och vägrade vara ett offer. Det kanske bara är en romantisk fantasi, men det kan också vara sant.

Boken ”Niceville” som jag just läst ut handlar om att omvärdera sig själv, att sluta godta andras definitioner på vem man är, hur man skall vara och vilken plats man skall ta. Det är en fantastisk roman, en sådan man fortsätter fundera på flera dagar efter att den tagit slut. Läs den!

41/365+1. Tema: Dop

Det är faktiskt flera år sen sist vi hade möss inomhus. När uterummet byggdes upptäcktes ett hål i husgrunden där det var fri infart. Efter att det täpptes till har vi haft musfritt. Tills nu.
Hoppas innerligt att det är en enstaka mususling som slunkit in av misstag tillsammans med veden.
Imorgon sitter han i fällan. Jordnötssmör är oemotståndligt.

Pang!!! Där small det i skåpet, bara en kvart senare. Men jag besparar er bilden.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Jag gick förbi den här statyn i skymningen, såg måsen parkerad på hatten och ljusen från kranarna i hamnen nedanför. Det blev en riktigt fin bild från början och ännu bättre sedan jag  beskurit och dragit lite i färgerna i Lightroom.

Det är Alexander Kielland i brons som står i sin slängkappa på den finaste platsen i Stavanger, med utsikt över hamnen. En av Norges ”fyra stora” enligt Wikipedia, jämsides med bl a Ibsen. Han var författare men blev också borgmästare i Stavanger.

Skulle jag vilja vara en berömd person? En stor konstnär eller hyllad medborgare?

Ja, såklart. Det måste vara härligt att ha den vackraste rösten, kunna måla de mest uppskattade tavlorna eller få Nobelpriset.

Det enda kruxet är det där ordet ”byta”. Jag vill ju inte byta med någon. Inte vara utan allt det underbara som finns i mitt lilla banala liv. Inte ta över allt elände som ingår i Nobelpristagarens.

Så nej, jag vill inte byta med någon. Det kostar nog för mycket att ligga på topp.

40/365+1 foton 2012. Tema: Elit

Lille L och hans pappa har fyndat i källaren. Jag har rensat ganska hänsynslöst och skickat av massor till loppis och soptipp. Men inte allt förstås. Med fyra barn samlar man på sig en hel del fina leksaker genom åren. Fjärrstyrda bilar, lego, bondgårdar, pussel, böcker, videofilmer. Alla Tintin till exempel. Den här bilbanan fick lille Ls ögon att lysa.
”Han kommer att bli ingenjör.” säger pappa L. Vi får väl se. Om pappa Ls tvillingsyster sa vi när hon var liten och helt omöjlig att argumentera mot: ”Hon kommer att bli försvarsadvokat!”
Vi fick rätt. Hon blev högstadielärare.

Sitter på ett fik i Stavanger och glor på folk från ett fönsterbord. Nästan min favorithobby. Måste genast gå tillbaka till hotellet och hämta min IPad, här ser jag för mycket som behöver skrivas ner.
Kanske skulle jag se lika många intressanta människor om jag satt på ett fik i Göteborg.
Men en pojke med sådana här stövlar? Knappast.