Nej, ingen felskrivning. Det är verkligen en kamp. Igår var jag så nöjd med att den första scenen satt som ett smäck. Jag kunde knappt bärga mig tills ikväll när det blev min skrivtid igen. Visste precis hur jag skulle fortsätta.

Men nu när jag sätter mig och ska börja så inser jag att läxan är för dåligt gjord, jag känner inte karaktären jag ska skriva om ordentligt, och jag har inte helt klart för mig vart den här scenen ska leda eller vilken roll den spelar. De  inledande tre sidorna som jag skrev igår var helt klart introduktionen till Beethovens femma – dadadaDAAA! Men hur ska jag fortsätta så att det känns lika rätt?

Det blir en kväll med programmet Snowflake Pro igen, för att utforska några av mina nyckelpersoner lite till.

Här hittar du en video som visar hur en man förverkligar sin dröm att ro ensam över Atlanten. http://youtu.be/ThxPLsMlB9Y?t=39s Det är en helt fantastisk uppvisning i viljestyrka och målmedvetenhet. Jag  får tårar i ögonen, och jag tänker:  ”men han måste vara lite knäpp ändå…”

Och samtidigt – tänk om det inte funnes människor som gör till synes knäppa saker, om så bara för att bevisa att det omöjliga går att åstadkomma, bara man bestämmer sig. Och bara man försöker tillräckligt många gånger, på tillräckligt många olika sätt. Tänk om det inte fanns människor som vågar ta risken att bli betraktade som idioter.

Då skulle vi fortfarande klättra omkring i trädkronorna.

Själv är jag för närvarande nöjd om jag lyckats ändra RSS-koden och bloglovinkoden så att mitt inlägg nu är klickbart i Facebook…