Åt skogen med alla skrivregler!
Ju fler sidor jag skriver, och ju djupare jag kommer in i min roman, desto mer irriterad blir jag på alla regler som begränsar. Regler som säger hur en roman ska skrivas för att fungera. Det ska vara höjdpunkter här och vändpunkter där, karaktärerna ska gestaltas si och dialogerna ska presenteras så. Det är som om det finns ett gyllene snitt för hur scener, kapitel och konflikter ska komponeras. Följer man inte regelboken blir det tråkigt och ingen kommer att vilja läsa.
Det är klart att jag förstår att vissa regler måste man följa. Tempus och grammatik och konsekvens med talstreck eller citat.
Och jag tror verkligen att det finns fungerande recept för hur man skriver en viss sorts deckare eller spänningsroman.
Men om det som bor i mitt huvud är något helt annat, en berättelse på fri hand, utan recept? Kan jag inte få skriva på MITT sätt då? Om ingen vill publicera så skiter väl jag i det, ursäkta ordvalet. Synd om världen isåfall…
Jag har just hört ett indianordspråk som ska få en hedersplats på min vägg bland alla tidslinjer, mindmaps och postitlappar:
Den som går i andras fotspår kommer inte först.
