Huset är tomt igen. Väldigt tomt. Jag kan göra vad som faller mig in igen. Men det enda jag kommer på är att bre ut ett lager dagstidningar som marktäckning under vinbärsbuskarna. Den här omställningen från mormor med alla sinnen på spänn till mitt vardagliga själviska jag, den känns verkligen.

Tänk om jag hade vetat för sådär trettio år sedan att det skulle komma en sån här period i livet, utan ansvar för någon mer än mig själv. Undrar om jag hade känt mig lite mindre rastlös då?

Det har varit en underbar helg med de två minsta barnbarnen med föräldrar på besök. Tiny är för första gången helt frimodig och trygg även när mamma inte är i närheten. Det känns nästan svindlande när hon säger ”handen!” och vill hålla mig i handen när vi går på promenad. Vi går med vagnen ända ner till bryggan och tittar på sjösättning medan mamma stannar hemma och vilar.  Sen är hon outtröttlig med den lilla gröna vattenkannan i växthuset. Allt ska vattnas. Hon kommer springande hela tiden för att få påfyllning ur vattentunnan, oftast med Sigge i hälarna.

Mini har aldrig varit lika mammig, henne har man alltid fått lyfta upp och bära iväg med och pussa på. Nu går hon helt obehindrat och sysselsätter sig själv med nästan vad som helst. Gärna stora legolådan som står i ett hörn i köket, med miljoner småbitar som bara väntar på att stoppas in i munnen och avsmakas. ”Äsch, hon har aldrig satt något i halsen”, säger 3-barnsmamman lugnt och då är det JAG som förvandlats till en ängslig hönsmormor, en sån jag aldrig skulle bli!

Veckans Fotosöndag höll jag på att ge upp, temat var ”Kryp”. Jag kände mig helt tom på idéer och tänkte att det här är kanske tillfället jag väntat på omedvetet. Dagen då det är dags att klippa bandet även till Fotosöndag  för att frigöra tid till författandet?

Men så hittade mamma L några flygfän i en oöppnad förpackning Mannagryn, säkert mer än ett år gammal. Med hjälp av lite trixande i Lightroom och Photoshop blev det en riktigt psykedelisk bild som jag kunde ladda upp till FLickr fem minuter efter 24.00 lördag natt. As usual. 🙂