Imorse läste jag i tidningen om en kvinna som skulle fylla år och blev intervjuad om sitt liv. Hon var fotograferad också, tillsammans med en hisklig, obeskrivligt ful och smaklös tavla som hon hade målat själv. Min första impuls var att visa artikeln och bilden för Odd och mamma A, göra mig lustig över den – hur var det möjligt att ha så dålig självinsikt, att vara så stolt över något så uselt? Jag var helt säker på att båda skulle tycka som jag. Men jag hejdade mig.

Jag vill ju inte tänka sådana tankar. De är bästa gödningen för ogräs som dåligt självförtroende, tvivel och hopplöshet. De studsar omedelbart tillbaka mot mig själv, får mig att fortsätta tänka negativt och kritiskt. Det går att välja helt andra tankar när man tittar på den där bilden, läser den där artikeln:  så härligt att hon är lycklig och nöjd med sitt liv och det hon gör.

Råd till mig själv: Tänk inte dumma, låga tankar om andra människor, om du vill slippa tänka dumma, låga tankar om dig själv.

Därefter läste jag en lång intervju i GP med Cecilia Gyllenhammar om varför hon skrivit sin senaste bok Stäpplöperskan.  Och drabbades av svåra mindrevärdeskänslor och avundsjuka. Vad har jag att komma med egentligen? Inga familjekatastrofer, ingen olycklig eller fattig barndom, inga alkoholiserade föräldrar, ingen arbetarklass i släkten så långt ögat når. Hur ska jag kunna skriva något läsvärt? Lika bra att lägga ner författardrömmarna direkt.

Så kom jag ihåg de kloka råden i den där intervjun med Anne Germanacos  som Kajsa Ingemarsson tipsade om i sin blogg häromsistens. Om vikten av att vara snäll mot sig själv.   ”Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.”

Sen sprang jag en runda över ön och kom på en underbar idé till en novell som jag tänker skriva och skicka in till ICA-Kurirens novelltävling.

Nu har jag redan skrivit de första 1000 orden och jag tror att det kan bli riktigt bra.