Enligt alla författarkurser och författarcoacher är adjektiv (och adverb) en styggelse. En god författare gestaltar så att inga adjektiv behövs. Man ska alltså inte skriva:  ”Du är dum”, fräste Lotta ilsket och blängde argt på sin mamma. Man ska istället gestalta Lottas ilska genom att låta repliken tala för sig själv och till exempel beskriva hur hon smäller i dörren eller kniper ihop ögonen.

Problemet är bara att denna regel inte gäller utan undantag. Gäller den kanske bara outgivna nybörjarförfattare?

För jag märker nu när jag läser Tove Janssons Sommarboken, att det absolut inte gäller henne. Inte över huvud taget. Det vimlar av adjektiv och adverb i texten och den är helt magisk, ljuvlig, genialisk. Jag vet ingen annan berättelse som fångar relationen mellan en egensinnig liten flicka och hennes lika obstinata farmor så på pricken. Jag har läst den massor av gånger.

Det lutar åt att jag struntar i såna där begränsande råd fortsättningsvis. Jag märker att de hindrar och stör. För att slippa stryka adjektiv i efterhand sitter jag nu och censurerar mina tankar redan innan de hamnat i datorn. Inte bra. Att skriva ska kännas som att dansa fritt på köksgolvet bara för att man har lust och radion spelar en så bra låt.

Nu har barn och barnbarn rest hem till stan igen.

Jag har hittat en ypperlig position för att fota Mini. Hon sitter i barnstolen vid köksbordet så att ljuset från fönstret faller in på hennes ansikte snett framifrån. Eftersom fönstret vetter mot uterummet är det ett alldeles lagom mjukt ljus som kommer in.

Om du undrar över alla kommentarer på engelska så beror de på att jag har lagt upp bilden på min Flickr-sida. Där är bilden synlig för ”hela världen”. 😉

Fundersam.