Svar på Farmorsfrågan 222 om skamligheter.
Frågan jag ställde var denna: Vilken skam kan du släppa?
Det där med skam och skuld är så märkligt. Man får det med sig i en ryggsäck från barndomen, det verkar gälla alla och alltså måste det ingå i vår kultur. Sen ägnar man massor av energi och terapi under hela livet åt att identifiera och göra sig av med eländet.
Skammen att inte räcka till är en del av det där bagaget. Att inte vara tillräckligt duktig, populär, snygg eller snäll. För det finns ju inte en chans att klara av kraven för guldstjärna på alla de där områdena. Och guldstjärna är det enda som räknas.
Om man ändå lyckas framstå som rätt smart eller ganska snäll eller hyfsat lyckad inom något område, då lurar hela tiden rädslan för skammen när man blir avslöjad. Gud så skämmigt när dom fattar att jag egentligen inte alls är särskilt märkvärdig.
Från och med nu inser jag i djupet av mitt hjärta att det är helt OK att: inte nå ända fram, inte leva upp till andras förväntningar, att hoppa av, börja om, glömma bort, ha valkar på magen, lägga ner, inte äta upp, inte tycka om, skratta åt fel saker, ljuga, tycka om fel böcker, vara ointellektuell, vara asocial, ha ett svart hål i hjärnan där andra har geografi.
Det duger bra att vara bäst på att vara mig själv.
