Midsommarafton.
Jag hinner inte med, dagarna går för fort. Känner mig stressad för att jag inte får tillfälle att skriva, samtidigt som det känns förbjudet att tänka så. Huset är ju fullt av barn och barnbarn att ägna sig åt.
Igår hos mamma med räkmacka och en prinsesstårta som hon kan bjuda hemtjänsten på eftersom hon måste vara ensam med dem den här midsommarhelgen. Vi smaskade i oss varsin bakelse och kollade en stund på ett frågeprogram på TV. Imbecillt. ”Vilken dag infaller midsommarafton på varje år?”
”Det är bra med sådana här program för man kan kolla hur allmänbildad man är”, sa mamma.
När jag ser på bilden tänker jag mest på att hennes larm inte syns, det hänger noga instoppat under den knäppta klänningen. Mamma är fåfäng och tycker larmhalsbandet är fult. Att hon inte kommer åt att trycka på knappen är inte så viktigt.
Idag när jag ringde var hon så tacksam mot hemtjänsten som kommit med en stor räksmörgås till henne… Ja ja, kanske lika bra att hon får tro det? Det är konstigt hur min relation till henne förändras i takt med att hon förändras och blir allt mer glömsk. Jag känner mig mer och mer som en sorts förälder som vet hennes bästa bättre än hon själv. Jag reagerar mindre och mindre när hemtjänstpersonalen kramar och klappar henne och pratar och gullar med henne som ett barn. Hon som aldrig tidigare i sitt liv har varit kramig eller särskilt sentimental verkar ju gilla det.
