Om att komma igång. Och fortsätta.
Huset tomt igen, barn och barnbarn har rest tillbaka till stan, ösregn utanför fönstren och en söndag utan förpliktelser. NU ska jag skriva!
Inatt smög jag in till min säng vid tvåtiden, efter att – åter igen – ha fastnat i boken ”The Writer´s Journey – Mythic structure for writers” av Christopher Vogler. Ändå har jag bara hunnit till sidan 41. Men jag måste stanna upp hela tiden, stryka över med neonpennan och göra separata anteckningar om idéer jag får till mina karaktärer eller till handlingen i min roman.
Samma känsla av att ha öppnat dörren till vishetens kammare fick jag när jag läste Elisabeth Georges bok ”Write away!”. Men då blev jag nedslagen och lite skrivhämmad. Skulle jag nu bli tvungen att börja om? Nu när jag insåg hur jag borde ha gjort från början. När författarcoachen Ann Ljungberg i ett mail efterlyste frågor till sin spalt i tidningen Skriva kastade jag genast ner just den frågan till henne. Ska jag börja om och göra rätt från början? I det senaste numret svarar hon väldigt klokt, vill du veta vad måste du köpa tidningen 😉
Men nu sitter jag här alltså, i min underbara, trivsamma skrivarlya som är bara min. När jag skriver är dörren stängd. Likaså när det finns någon mer i huset än Odd och jag. Den har två skrivplatser, en med PC och stor skärm, den platsen använder jag när jag behöver tillgång till programmet Scrivener eller när jag jobbar med bilder i Lightroom. Jag har alltså slutligen fastnat för Scrivener efter att ha provat att skriva i Snowflake, Writers Café och Word. Slutredigeringen får kanske ändå göras i Word, eller också inte.
Den andra stolen står vid min morfars skrivbord med Ipaden. Där sitter jag ofta när jag behöver skriva, titta i böcker eller läsa i pärmar samtidigt. Sen mailar jag det jag har skrivit till min gmailadress och importerar dokumentet till Scrivener i huvuddatorn.
Om jag kommer igång att skriva direkt på morgonen, helst redan klockan sex, är det bara att slå sig ner vid tangentbordet, det är som om det då finns en öppen direktlänk mellan hjärnan och fingrarna.
Men om det är lite senare på dan måste jag först komma i stämning. Värma upp med ett blogginlägg, som det här till exempel. Plugga in hörlurarna med min favoritmusik, en feelgoodlista som jag har satt ihop med mina favoritartister. (Tidningen Skriva har förresten en egen lista på Spotify, ska kolla in den.)
När jag skriver på kvällen tänder jag alla doftljus och värmeljus. Då får dörren stå öppen, annars förvandlas skrivarlyan snabbt till en bastu. Sigge kommer in och lägger sig på sitt lammskinn vid mina fötter, och han går inte därifrån förrän jag stänger av datorn.
Folkstudier.
Idag tog vi båten till Lysekil för att titta på raggarbilar. Midsommardagens Cruising lockar ekipage från hela västsverige och Norge. Stan kokar av upphetsning och kajerna är fulla av folk som kommit hit för att handla reservdelar till amerikanare och skinnkläder och polkagrisar och tights med döskallar. Avgaserna flyter i illaluktande moln över hela centrum, gatorna är igenkorkade av vrålåk som kryper fram. Alla är pimpade på sitt sätt. Många tas kanske ut ur garaget bara denna enda gång på året, de är blanka och nypolerade, utan en enda fläck eller skråma. Andra är rostiga rishögar som verkar drivas av decibel istället för bensin, de är nedlastade med skrålande ungdomar (?) som sticker ut genom alla fönster och gärna bankar med ölburkar på biltaket.
Jag är inte speciellt intresserad av bilar, men människorna fascinerar mig så till den milda grad. Här vimlar av karaktärer jag aldrig har sett förut, människor med egna utseenden och stilar, klädda helt utanför normerna för vad som anses snyggt i medelsvenssons vanliga tidningar och TV-kanaler. En kvinna står böjd bakom en gammal Chevrolet, hon är halvvägs inne i bakluckan som är fullastad med öl. Hon är mycket fet, kanske i 40-årsåldern, klädd i skarpt turkosa tights och en kort klänning med tyllkjol och volanger med mönster av döskallar i rött, svart och grönt. På fötterna har hon högklackade remsandaletter. Hennes hår svallar långt och rödlockigt nedför ryggen, uppsatt på ena sidan med hjälp av en stor röd tygros ovanför örat. Hon är inte utklädd, hon är finklädd. Jag kommer att tänka på filmen ”Den sista färden”. Filmen med världens bästa banjoduell och en av de hemskaste berättelser jag sett.
Om det bara inte hade regnat så kallt.
Nästa midsommardag tänker jag stanna hela dagen med kameran i Lysekil. Vilken guldgruva för den som letar efter udda karaktärer och uppslag till historier!
På hemvägen genom Nordre Strömmar var det vi som blev studerade. Av koflocken på Kärlingesunds Gård.
