Nu vet jag precis hur min roman skall börja. Jag skrev ner de första raderna i min anteckningsbok i morse på promenaden runt Kattemyra.

Just början, det viktigaste av allt,  har varit ett problem ganska länge, de första scenerna jag skrivit är egentligen ingen bra introduktion alls. Men jag har struntat i det tills vidare, tänkt att det löser sig säkert. Imorse visste jag allt jag behövde veta för att de första raderna skulle skriva sig själva i mitt huvud.

Inspirationen berodde på flera saker. Den viktigaste är boken ”The writer´s Journey” av Christopher Vogler.  Sidan 89.

En annan pusselbit var romanen ”Moderspassion” av Maj-Gull Axelsson. (Länken går till en fantastisk DN-recension) Hennes sätt att blanda olika tidsperspektiv och berättarperspektiv i den historien fascinerade mig så till den grad att jag satte mig med penna och papper och analyserade scen för scen. Hur tänkte hon? Hur bär hon sig åt för att hoppa fram och tillbaka mellan nu och då utan att det blir rörigt?

Redan igår kväll visste jag vad början måste innehålla, även om själva orden inte infann sig förrän efter en natts sömn. Nu ska jag snart öppna Scrivener och skriva ner orden i en ny scen, öppningsscenen. Jag har sett fram emot det hela dan, ända sedan jag stod  på stigen i den ångande morgonskogen och plitade ner de där raderna i min anteckningsbok.

För övrigt är jag lycklig över att pionerna inte regnar sönder längre och att kvällen nu är så lugn och stilla att jag kan ha fönstret öppet och fylla rummet med schersmindoft.

Clematis