Frågan om hur det känns, och kanske ännu mer varför det känns som det gör, blir mer och mer viktig för mig ju äldre jag blir. Jag ställer den ofta flera gånger om dagen. Den hindrar mig från att rusa iväg och reagera utan eftertanke och göra och säga saker jag ångrar.

Varför känner jag mig sårad av en flyktig kommentar, varför blir jag provocerad av en oskyldig fråga från någon, varför blir jag spänd och stressad i en viss situation, varför känner jag mig osäker och otillräcklig i en annan situation. Varför känner jag motvilja inför en okänd människa innan han/hon ens har öppnat munnen?

Idag var jag rastlös och på dåligt humör hela förmiddagen och trodde det berodde på att jag vaknade med ont i halsen. Tills jag insåg att orsaken var att jag inte skrivit en rad på mitt manus på minst två veckor. Jag som hade tänkt komma igenom hela första utkastet innan sommaren är slut. Nu är det plötsligt bara en vecka kvar på min deltidssemester (jag är ledig fredag – måndag varje vecka). De där dagarna hade jag ju tänkt skriva. Också.

”Men du har ju gjort en massa research”, tröstar Odd. ”När du väl sätter dig och skriver kommer det att flyta på av sig själv.”

Han har säkert rätt, jag har lagrat massor av information och intryck under sommaren. Köpt och lånat böcker om livet i skärgården runt sekelskiftet. Hittat miljöer och upptäckt spännande historier och människoöden som jag bara längtar efter att utforska närmare. Flatön, Bassholmen, Gullholmen och vattenvägarna runt omkring och ut i världen härifrån. Jag bor på en plats där äventyr och drama döljer sig i varenda skyddad hamn, varenda igenväxt åkerlapp. Det som hänt här de senaste 150 åren räcker som inspiration till hur många romaner som helst.

Häromkvällen när vi lagt till för natten i en liten naturhamn på Saltö norr om Lysekil öppnade vi den där flaskan Musselchampagne som vi sparat till ett speciellt tillfälle. Det där tillfället verkade aldrig inträffa, så vi tyckte det var lika bra att fira i alla fall.

Du och jag.

Idag. +21C i vattnet. Inga maneter.

Sommarvärme för första gången den här konstiga icke-sommaren. Jag har jobbat hela dagen med att registrera beställningar, skriva ut etiketter och olika listor, packa och skicka avtrycksboxar. Dörren står öppen mot sommaren och radion är på. Det kan faktiskt vara riktigt mysigt att vara ensam på jobbet. Nu är det bara en och en halv vecka kvar, så är semesterperioden över och arbetskamraterna kommer tillbaka.

Jag hoppas fortfarande på en långtur med Tumlaren norröver, Väderöarna är drömmen.

Men ikväll innan middagen hann vi i alla fall med en snabb tur med Duellen. Rekordkortis, bara över till Björnholmen och tillbaka. Sen dog kvällsbrisen ut.

Pappa L fotade oss när vi kom in igen. Duellen är en 606-a om någon undrar.

Idag har jag köpt tillbaka några böcker som jag i alltför hastigt mod skänkte till Flatöns Loppis förra året. Då hade jag drabbats av ett rensningsraseri och gjorde mig av med nästan allt. Det kändes underbart.

Sen upptäckte jag att det blev lite för tomt. Var är Steinbeck? Var är Garps värld? Var är Vilhelm Moberg och Måsen? Hur kunde jag ge bort dem?

Som tur är hittade jag dem och några till i den överfulla loppiskällaren i Flatöns skola. Där måste finnas 1000-tals böcker. Massor av romaner som sommargästerna gör sig av med varje år för att få plats med ny sommarläsning. Priset är fem kronor per bok, men sen sjunker priset ju fler man köper. Jag valde ut 20 favoriter och betalade 10 kr. Det kallar jag fynd.

Räddade!

 Efter några dagars intensivt sommarlovsliv med barn och barnbarn är huset tomt igen. Och luften gick ur oss totalt. Att laga middag blev oöverstigligt. Vi cyklade till Handelsman Flink och käkade räkmacka respektive laxtallrik istället. (Utan vin, då hade vi slocknat och fått bäras hem.)

Sen  pratade vi en stund med Niklas som varit ute med sin fiskebåt och hämtat upp lite krabbor som ska säljas i Skaldjursboden imorgon. Vi fick med oss några nykokta hem, i en plasthink i cykelkorgen. Med surdegsbröd och aioli blir krabborna perfekt förrätt imorgon när lille L, pappa L och J kommer ut.

Artikel i Aftonbladet om det som hände på Utøya.  Outhärdlig läsning. Vad kan en människa förmå sig till? Och hur mår de 16-åriga tjejer som skriver kärleksbrev till honom i häktet?

Den här frågan har jag funderat på länge. Vad vill jag ge i arv till mina barn och barnbarn? Jag menar förstås inte kronor och ören. Dem hoppas jag att jag hinner leva slut på. Det lär inte bli så stora problem om man får tro de oranga kuverten.

Så häromdagen fick jag svaret på Farmorsfrågan 224 av Lyssnarnas Sommarvärd Björn Lindeblad, f d buddhistmunk. Han berättade hur han plågades av sin inre röst som ständigt påpekade alla hans fel och brister. Inför sig själv dög han aldrig, var aldrig tillräckligt god, klok eller tacksam.

Hans andlige ledare, en äldre och mer erfaren munk tröstade honom: ”Den där självförbättringen har jag lagt ner för länge sen. Det är dina brister som gör dig mänsklig.”

Det vill jag ge till mina barn. Insikten och tryggheten i att good enough är tillräckligt. Att ingen är eller kan bli perfekt. Inte inför sina föräldrar, inte inför sin själs älskade och inte inför sina barn. Eller i någon annans ögon heller för den delen. Men att det inte heller krävs av dig. Du är ju bara en människa, med en människas alla brister och fel.

Så mycket skuld och skam som skulle lyftas från en massa människor om denna insikt fanns fast förankrad i hjärtat: Du duger precis som du är.

Bohusläningen idag. En artikel om Henrik Edberg i Uddevalla som lever på sin blogg. Han har över 400 000 besökare i månaden. I bloggen vill han ge praktiska tips om hur man uppnår mer lycka och härlighet. (Happiness and Awesomeness)

Det han gör är att utgå från sig själv och sitt liv, och illustrera med ordspråk och citat från visa män som Aristoteles, Einstein, kända författare osv.

Till exempel: “Nobody can go back and start a new beginning, but anyone can start today and make a new ending.”
Maria Robinson

Det är handfast, enkelt och ofta väldigt sympatiskt. Han utgår ifrån sitt eget liv utan att göra sig själv till någon slags profet. Läs till exempel det här om vad man kan göra när man fastnar i negativa tankar.

Jag gillar bloggen så mycket att jag lägger till den bland mina favvobloggar här till höger, fast det inte är en författarblogg.

Hinner inte. Inte träna, inte skriva, inte läsa, inte blogga, inte fördjupa mig i Photoshop. I alla fall inte i den utsträckning jag hade tänkt för två veckor sedan, då när LifeStone semesterstängde och jag inledde min sommarjour. Hela tisdag och halva onsdag och torsdag under sommaren jobbar jag. Fredag till och med måndag har jag semester.

Det var dumt att ha sådana förväntningar på allt jag skulle hinna med under mina arbetsfria dagar. Förutom att umgås med barn och barnbarn och njuta av sommaren alltså.

Här är en del av vad jag faktiskt har hunnit med. Istället.

Pinnbröd

Sjöben

Paj till middag.

Riggad! Premiärseglad! Efter tre år under en presenning på land är mastens pryttlar och knorpar och tampar bytta eller renoverade. Idag har vi seglat henne för första gången och konstaterat att hon gör 5 knop på slören och villigt om än lite långsamt går upp i vind och över stag på kryssen. Åh vad vi älskar vår båt! <3

Ännu vackrare.