Förra året reste jag bort hela våren och försommaren. Jag gjorde underbara, oförglömliga resor till Paris och Kroatien och Montreal.  Det var bara det att jag missade pionerna och honungsrosen och schersminen och … ja hela trädgården faktiskt. Dessutom vann ogräset i trädgården och ohyran i växthuset, det var ingen ide att försöka hinna ikapp.

Aldrig mer, sa jag då. Aldrig mer vill jag vara bortrest från min trädgård från slutet av april till mitten av augusti.

Nästan varje dag fotograferar jag blommor. I alla fall om det är soligt och vindstilla. Helst med macroobjektivet och stativ. Helst i tidigt morgonljus och motljus. De mest banala motiven av alla. På min första och enda fotokurs för två somrar sen sa en av deltagarna hotfullt när hon skulle presentera sig själv och sina förväntningar: ”Ja, jag hoppas verkligen att det inte är meningen att vi ska fotografera en massa blommor och sånt!”

Bilder på blommor är inte konstnärligt nog, bevars. Precis som det inte är riktigt fint att skriva deckare eller romance.

Men vem bryr sig?

Lilla S fyller tolv. Det är förstås helt obegripligt. Hon representerar den yngsta generationen i min familj, som just nu består av fyra släktled. Från min mamma 94 till minsta lilla Mini 1,5-

Mamma orkar inte med några kalas längre. Hon ramlade för ett par veckor sen och håller nu långsamt på att resa sig igen och återerövra rollatorn.  Ett steg i taget. Hemtjänsten kommer sex gånger om dagen och en gång på natten. Vi var hos henne idag och planterade blommor i en rabatt som hon ser från sitt fönster. Jag grälade på henne för att hon inte ville ha sin lunch, och sa:  ”Jag ska skriva en lapp till hemtjänsten att du måste äta ordentligt!”   ”Ha, dom bryr sig inte om dina lappar, dom gör som jag säger.” sa mamma.

Hemtjänsten i Örgryte/Härlanda ska förresten ha en guldstjärna för att dom är livs levande änglar. Mamma gjorde helt rätt som vägrade låta sig läggas in på sjukhus. ”Jag känner mig så sjuk på sjukhus”, sa hon. Hon kan faktiskt inte ha det bättre än hemma i sitt lilla radhus, med hjälp av Hemtjänsten och Hemsjukvården och Trygghetsservice.

Dagen efter vi kom hem från sjukhuset efter hennes olycka fanns alla hjälpmedel på plats. Sängförhöjare, toastol, ny rollator. Dagen efter jag efterlyste en ramp till yttertrappan var den på plats. En praktisk hopfällbar sak, så att vi kan ta ut mamma på promenad i rullstolen som också dök upp efter bara några dagar.

Jag vet inte vad det beror på att hemtjänsten just i mammas stadsdel fungerar så fantastiskt. Det kanske är regel, och inget undantag? Men efter att ha träffat ganska många av dem som jobbar i de där olika funktionerna tror jag nog ändå att det beror på just dem. Personalen.

Efter besöket hos mamma var det alltså kalas. Odd gav lilla S en fin isntruktionsbok i segling. Han hoppas på att hon blir biten så att han får sällskap i 606:an i sommar.

Jag gav henne ett etui färgpennor.

På det trettonde…

Istället för en egen ponny

Imorgon är en ny dag

Yngsta kalasdeltagaren: