Hur stel och seg jag än stiger upp ur sängen, hur motvilligt jag än drar på mig kläderna, hur huttrande jag än stapplar iväg de första hundra stegen så slår det aldrig fel. Efter några kilometer trängs idéerna för att komma ut och jag måste stanna och anteckna. Därför fyller jag aldrig i mina tider när jag registrerar joggingrundorna på jogg.se  Det ser så konstigt ut att det tar 1 timma och 20 minuter att ta sig runt 8 km…

Det är nånting som händer i skallen när man har sprungit ett tag. Nånting kemiskt, jag har glömt om det handlar om dopamin eller serotonin eller oxytocin. Hjärnan börjar liksom fungera helt på egen hand. Det går att ställa in den på ett bestämt problem, t ex hur en karaktär ska handla i en viss situation, eller bakgrunden till en viss scen som man har fastnat på. Om man kan låta bli att fundera aktivt på problemet och istället låter hjärnan sköta det på egen hand, så är det bara att stanna efter ett tag, fiska upp anteckningsboken ur magfickan och skynda sig att anteckna innan lösningen har fladdrat iväg.  Då kan det vara lögn att få tag i den igen.

Det går förresten lika bra att promenera har jag märkt. 

Allt jag behöver.

 Doften i trädgården just nu är obeskrivlig. Än så länge dominerar flädern fortfarande, men den här honungsrosen konkurrerar starkt och kaprifolen ligger i startgroparna. Doftpionerna måste man sniffa nära på för att njuta av, de första luktärterna har precis spruckit ut.

Den här vet jag tyvärr inte namnet på, får gräva fram etiketten när jag rensar rabatten nästa gång. Marsipan?