Förr i tiden vaktade jag Kynnefjäll mot lömska provborrare.

Förr i tiden broderade jag flaggor och banderoller för att gå i Barsebäcksmarschen tillsammans med man och barn.

Förr i tiden skrev jag vackra dikter till min dotter om en framtid utan kärnkraft.

Förr i tiden organiserade jag bofasta i Fiskebäckskil för att försöka rädda den åretruntkultur som levde hos det fåtal familjer som fortfarande bebodde de gamla kaptenshusen. Då.

Förr i tiden satt jag höggravid (med tvillingar)  i en TV-diskussion (var det Siewert?) och skällde på fega politiker och rika sommargäster.

Igår fick jag överraskande och väldigt kärt besök av min bästis från den tiden. Vi har inte träffats på mer än 25 år.

Hon är flera år äldre än jag och fortfarande lika brinnande som då.

Vad har det blivit av mig? Det enda som kan göra mig riktigt rasande nuförtiden verkar vara den styva kulingen som blåser sönder mina rosor och min magnolia.

Ingen mobbar så utsökt raffinerat som en 1,5-åring. Mormor får kalla och misstänksamma blickar. Morfar får uppsträckta armar och uppfordrande rop som fungerar alldeles perfekt. Han förstår precis vad hon vill, antingen det handlar om att räcka henne en läckerbit från någon tallrik eller lyfta upp henne på axlarna.

Om hon anser att han ska bära henne samtidigt som han plockar jordgubbar så lyder han genast.

Jag satsar på att komma ikapp om några år.

Titta jag styr utan att hålla i med händerna!

Bland författarbloggarna här nere till höger på sidan finns det småbarnsmammor som skriver deckare eller relationsromaner när deras barn sover middag.

Det finns mammor som sitter uppe och skriver när barnen har somnat, eller går upp och skriver tidigt på morgonen innan de små ligisterna vaknar.

De har min stora beundran, och även avund. Själv blir jag galen och helt okoncentrerad om jag inte vet att jag får vara helt ifred och inte har några som helst andra förpliktelser de närmaste två timmarna. Jag låser ytterdörren (om jag är ensam i huset), stänger dörren till min skrivarlya, proppar för öronen med feelgoodlistan från min ipod, tänder doftljusen och parkerar mig framför datorn med en fylld termos grönt the (Ladies Night eller Sultan). Jag hör inte telefonen och kopplar bort alla andra möjliga störningsmoment som t ex Facebook och mail.

Om någon knackar på min dörr av fel orsak (vad ska vi ha till middag?) skäller jag lika ilsket som Sigge när någon står på förstutrappen. Och sen är det kört.

Nyss hittade jag på min nya favvoblogg det här goda författarrådet som passar så bra in på min egen känsla: Close the door! 

Ikväll tog vi oss i kragen Odd och jag och gick på en underbar konsert bara några hundra meter hemifrån, Apollon i Håtteland  Utomhus i regn och kyla, men vi blev ändå varma inombords av musiken och alla vänner och grannar som också var där. Man behöver lite nyheter och vänliga kramar med jämna mellanrum. Och jag blev åter igen påmind om hur viktigt det är att komma ihåg detta väsentliga om livet: Du har bara idag. Vänta inte tills imorgon med att göra det ditt hjärta längtar efter.

Han gjorde det!

Den här Farmorsfrågan har vilat vääääldigt länge! Sen den 19e juni. Är den känslig?

Vilket beröm jag helst vill ha? Vadå vill ha? Det är lättare att svara på vilket beröm som får mig att vrida mig som en mask. ”Du hinner då med allting!” ”Vad duktig du är!” ”Du är fantastisk!”  Komplimanger är en variant av beröm som jag har extra svårt för. Jag uppfattar dem oftast som pinsamma,  oärliga och som en medveten eller undermedveten härskarteknik för att försätta mig i underläge. Den där vanliga uppmaningen att vi (som kvinnor, bevars) borde bli bättre på att ta emot komplimanger är bullshit och dolt förtryck.

Uppskattning är något annat.

Exempel: Odd uppskattar att jag 25 kg lättare tycker det är roligt att segla Soling med honom igen. Det är lika härligt att höra honom säga det som att segla, med nya vältränade magmuskler och utan en massa övervikt som gör en klumpig och olycksbenägen.

Igår sjösatte vi och riggade Duellen som tillbringat flera år på land under presenning. Lagom till kvällsbrisens sista suck tog vi en första provtur ut på Björnsundsfjorden, rundade Stora och Lilla Märreskär. Nästa gång blir det spinnakersättning.

Rätt kurs.

Inte duktig men magstark

Under en natt flyttar Odd och jag ner i båten. Vår dubbelsäng är upptagen av Lille L med pappa, innan de kan flytta in i sommarhuset nere vid sjön. Men jag klagar inte, det är underbart att somna vaggad av knappt märkbara vågor och till klucket av vattenskvalp mot bordläggningen. Jag bäddar med min vanliga kudde och mitt vanliga sidentäcke som alltid är lagom varmt eller lagom svalt. Det enda som inte är perfekt är madrassen, den får bytas ut till nästa sommar!

Barn och barnbarn är på Flatön i två veckor, i olika omgångar. Vilken lyx att ha ett helt extra hus att låna ut!

Trebarnsfamilj på övernattning.

På väg till Ewa Evers vernissage för sin utställning Livet på Kajutan i Henån upptäcker jag att biblioteket har utförsäljning av utsorterade böcker.

Herregud. Jag som har bestämt mig för i princip köpstopp för böcker. Jag förstår inte alls dem som fyller hela sitt hus med romaner. Jag avskyr fulla bokhyllor med böcker som man aldrig tänker läsa om. (OBS! Det är en helt annan sak med älskade diktsamlingar eller gamla mästare i skinnband eller dyrgripar från barndomens sagoläsning eller dom egna gamla indianböckerna och Huckleberry Finn och Kulla Gulla och, ja du förstår….)  

För ett par år sedan skänkte jag bort 80% av alla mina böcker till loppis och kände mig härligt fri. Tills jag insåg att jag trots allt inte kunde vara utan vissa gamla klassiker som åkt ut som barn med badvattnet, och blev tvungen att leta reda på dem på Bokbörsen och börja köpa tillbaka …

Biblioteksböckerna på torget i Henån kostade 10:- för en, tio böcker för 75:-

Jag gjorde ett verkligt fynd, och sedan hittade jag nio till. Sen stängde biblioteket för dagen. Men de fortsätter på måndag! 🙂

Vernissagen var väldigt lyckad, såvitt jag kan bedöma. För en okulturell person som jag, som inte har någon koll alls på konstvärldens hierarkier och stjärnhimlar, är det något särskilt med en konstnär som Ewa som är garanterat erkänd och etablerad och samtidigt så lätt att ta till sitt hjärta. Jag kunde gå runt och med självkänslan i behåll känna  ”vill ha”  inför vartenda konstverk. 

Många ytor och bottnar

Jag läser bloggar av unga mammor som plågar sig med orimliga krav. De känner skuld och skam för att de inte hinner, inte orkar, inte är glada nog, smala nog, snälla nog.

Till alla trötta, uttjatade, överviktiga och fattiga småbarnsmammor skulle jag vilja säga: Livet är låååångt. Släpp missnöjet och de negativa tankarna om dig själv. Sluta jämföra dig med falska och glättade bilder av andras perfekta liv. Plocka fram och njut av det goda som finns i just ditt liv, just nu.

Jag önskar verkligen att jag hade vetat på riktigt, när jag var 30 – 40, vilket underbart liv jag levde då med min stora familj.

Tyvärr ägnade jag alltför många dyrbara timmar av det livet till att tänka på hur tjock, slarvig och misslyckad jag var, jämfört med vissa andra. Hur instängd och hindrad jag var.

Det går ju inte att göra någonting åt de där tankarna nu. Men tänk om jag hade kunnat tänka lite längre fram. Kunnat inse att min tid också skulle komma, min egen tid som jag bestämmer över själv.  När jag slipper laga mat som jag inte vill äta själv, när jag kan odla min trädgård och springa mina rundor när det passar mig.

Helt bortkastade var kanske inte de där timmarna av ältande och avundsjuka, för något har jag ändå lärt mig.

Som 62-åring  försöker jag verkligen göra precis tvärtom, och uppskatta det liv som är mitt och den person som är jag. Tanken att jag skulle försöka mäta mig med någon ung succéförfattare i storstan, som får sitta i morgonTV-soffor och gå på champagnemingel och träffa Jan Guillou är inte bara absurd, den är direkt avskräckande.

Om det fanns minsta risk att mitt skrivande skulle leda till sådana situationer skulle jag drabbas av livslång skrivkramp.

Min prins

Hur stel och seg jag än stiger upp ur sängen, hur motvilligt jag än drar på mig kläderna, hur huttrande jag än stapplar iväg de första hundra stegen så slår det aldrig fel. Efter några kilometer trängs idéerna för att komma ut och jag måste stanna och anteckna. Därför fyller jag aldrig i mina tider när jag registrerar joggingrundorna på jogg.se  Det ser så konstigt ut att det tar 1 timma och 20 minuter att ta sig runt 8 km…

Det är nånting som händer i skallen när man har sprungit ett tag. Nånting kemiskt, jag har glömt om det handlar om dopamin eller serotonin eller oxytocin. Hjärnan börjar liksom fungera helt på egen hand. Det går att ställa in den på ett bestämt problem, t ex hur en karaktär ska handla i en viss situation, eller bakgrunden till en viss scen som man har fastnat på. Om man kan låta bli att fundera aktivt på problemet och istället låter hjärnan sköta det på egen hand, så är det bara att stanna efter ett tag, fiska upp anteckningsboken ur magfickan och skynda sig att anteckna innan lösningen har fladdrat iväg.  Då kan det vara lögn att få tag i den igen.

Det går förresten lika bra att promenera har jag märkt. 

Allt jag behöver.

 Doften i trädgården just nu är obeskrivlig. Än så länge dominerar flädern fortfarande, men den här honungsrosen konkurrerar starkt och kaprifolen ligger i startgroparna. Doftpionerna måste man sniffa nära på för att njuta av, de första luktärterna har precis spruckit ut.

Den här vet jag tyvärr inte namnet på, får gräva fram etiketten när jag rensar rabatten nästa gång. Marsipan?

Samtidigt som jag strävar på med mitt manus läser jag mer än någonsin. Ibland känns det som rena bokbulimin. Jag kan komma hem från bibblan i Henån med 6 – 8 romaner, böcker som jag skrivit upp på min lista i Iphonen att jag måste läsa. Oftast skummar jag igenom alla utom två. Jag har blivit fruktansvärt kräsen och kritisk.

Jag har också läst flera böcker om hur man skriver böcker. Sören Bondeson ”Konsten att döda”, Elizabeth George ”Write away!” , Stephen Kings ”Att Skriva” och nu senaste Christopher Vogler ”The Writer´s Journey – Mythic structure for writers”.

Dessutom har jag varit med i författarcoachen Ann Ljungbergs Skrivarprat och tagit del av många intressanta föreläsningar.

Den senaste boken, Writers´Journey är den allra bästa. Den är nu fullklottrad med anteckningar och gul och röd på varje sida av mina överstrykningar. Det är en klassiker som det hänvisas till i flera av de andra handböckerna, den beskriver alltså i detalj strukturen i den dramaturgiska modell som kallas ”hjältens resa”.

Jag är helt frälst.  Den här boken har hjälpt mig att göra massor av förbättringar i min synopsis, hjälpt mig förstå och fördjupa mina karaktärer och styrt upp mina idéer. Fått mig att stryka vissa också. Allt är inte användbart bara för att man fick idén i gryningstimmen mellan sömn och vakenhet 😉

Men såhär har det faktiskt känts efter varje ny författarhandbok jag läst. Är jag en sån som alltid håller med den som talade sist?

Måste nog gå tillbaka och läsa om de första författarhandböckerna. Det känns som om mitt skrivande har utvecklats väldigt mycket de senaste månaderna, och jag kommer att läsa både Stephen King och Sören Bondeson med nya ögon.

Imorgon ska jag sitta tidigt i mitt skrivrum och ta en bild ut genom fönstret när morgonsolen lyser på fläderträdet. Så här såg det ut för några timmar sen.

PS. Jag har hittat en ny, mysig skrivarblogg. Vardagsmagi heter den. Ligger i fortsättningen i min blogglista i högerkanten.

Befruktande