Migrationsverket skämmer ut Sverige.
Just när jag ska stänga av datorn når mig nyheten om Hadille, den övergivna tvååriga flickan som Migrationsverket vill utvisa till Frankrike.
Hon liknar mitt lilla barnbarn Tiny, det är klart att det bidrar till att jag reagerar med varenda cell i kroppen.
Sen tittar jag på TV-inslaget med juristen på Migrationsverket som på fullt allvar hävdar att detta är för flickans bästa.
Han ser helt vanlig ut. Som en vanlig, gift man med radhus och tjänstebil och… barn. Hur kan han stå där och försvara ett vansinnigt beslut som kommer att förstöra livet för en liten tvååring? Tror han verkligen på det han säger?
Och om han i djupet av sitt hjärta inte tror på vad han säger (han ser ju faktiskt lite rädd och ganska illa berörd ut), vad är det då som ändå får honom att handla mot sitt samvete? Vilket grupptryck, vilken ledarskapskultur är det som styr välutbildade, vuxna människor så orubbligt i Migrationsverket?
Herregud, jag inte bara skäms, jag blir rädd.
Fler artiklar:
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15484369.ab
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/barnutvisningen-s-vill-andra-lag_7518844.svd
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=5279692
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=5279692
Här är Facebookgrupp som startat en namninsamling mot beslutet, gå med i den och skriv under!
…se till mig som liten är…
Kommentarer
Bra Katinka! Får jag länka?
Självklart! Tack.
Jag håller med dig helt och fullt! Historien om Hadille och den ännu yngre Viola är sådant som skrämmer vettet ur mig numera. Hur är det möjligt att vuxna människor, särskilt i ett så välmående land som vårt, inte skäms det minsta inför att ge sig på barn?
På SVT:s nyhetssida läste jag till exempel utdrag ur Migrationsverkets brev till drygt ettåriga Viola, och först tänkte jag det måste vara hämtat ur någon vansinnig framtidsversion av Terry Gilliam. Men det var det inte. Det var hämtat direkt ur Sverige, i dag.
Jag undrar vilka människorna bakom alla de där dummyndiga breven och besluten egentligen är. Trivs de med sina jobb, mår de bra, sover de gott på nätterna trots all rädsla och ångest de väcker hos människor som redan har det svårt?
Det finns inget som rättfärdigar den sortens grymhet.
Vilket bra ämne för en bok!
Kommenteringen är stängd.