Idag vaknade jag till sämsta vädret någonsin. Titta bara på bilden! Efter ett bra skrivpass på förmiddagen fick jag besök  av Mamma A:s svärföräldrar som befinner sig på södra delen av Gran Canaria, i Puerto Rico. Där har vädret varit strålande hela veckan! Det är det där höga bergsmassivet mitt på Gran Canaria som stoppar upp alla regnmoln så att de parkerar över Las Palmas. Men jag lämnar bara min lägenhet några få timmar varje dag och då spelar det ingen roll vilket väder det är. Eller rättare sagt – jag är helnöjd med att temperaturen i alla fall håller sig över 20C.

Tack vare mina besökare kom jag iväg till ett stort varuhus och ett lågprisparadis a la Göksäter (Orusts Ullared). Så mycket barnkläder och annat som blir finfina julklappar till barnbarnen. För inga pengar alls. Fast någon har förstås betalat. Med sin tid. Lågavlönade kvinnor och kanske barn har tillverkat de där läckra modeplaggen som jag köper till mina småttingar. Jag ska tänka på det och hålla igen.

Svaret på frågan om när jag var modig har jag grunnat på ett tag. Utan att komma på något bra svar. Modig är man ju bara när man gör något trots att man verkligen är rädd. Modig är för mig inte det samma som kaxig eller företagsam eller nytänkande.                                En gång hade jag chansen att vara verkligt modig. Jag stod ivägen för en skenande ponny som kom i 100 km/tim nerför en backe med en kärra efter sig.. I kärran satt min lille son och försökte få stopp på ponnyn. Om jag hade varit modig då hade jag kastat mig framför ekipaget och hängt mig i betslet. Och kanske blivit invalid för resten av livet. Istället kastade jag mig åt sidan ner i diket i sista sekund. Om min son hade skadats hade jag aldrig slutat anklaga mig själv för min brist på mod. Men allt slutade bra, som tur var. Min feghet var klok, med facit i hand. Men den känns inte som något att vara särskilt stolt över.