Hej Åsa,

Alldeles nyss vaknade jag av att dånet från bränningarna utanför mitt fönster har ökat i styrka. Det är högvattnet som rullar in från Atlanten, kanske har vinden friskat också, det kan jag inte se för det är fortfarande alldeles mörkt ute.

Det sista jag läste i natt var din roman ”Det blod som spillts”. Jag släckte precis när jag läst om hur den mördade prästen Mildred kommer tillbaka till sin man och hjälper honom att lämna prästgården. Jag har läst din böcker i baklänges ordning, började med ”Till offer åt Molok” som du signerade åt mig på Bokmässan i höstas. (Jag blev så glad över de personliga raderna du skrev på försättsbladet, om vikten av att vara modig.) Fortsatte med ”Solstorm” och ”Till dess din vrede upphör”. På flygplatsen i Göteborg, på väg hit, hittade jag ”Svart stig” i pocket, den ligger här på hyllan och väntar.

När jag vaknade nyss, av ljudet jag beskrev, befann jag mig fortfarande i byn däruppe i norra Sverige, inte alls i en liten lägenhet i Las Palmas med horisonten utanför balkongen. Jag kände Rebecka Martinssons svarta förtvivlan, hennes skogslängtan och hennes ensamhet. Jag kunde precis se framför mig tallskogen och blåbärsriset, föreställa mig mossdoften och nattkylan där uppe i tassemarkerna norr om Kiruna där hon befinner sig, fast jag själv aldrig har varit längre norr ut än Edsåsdalen i Jämtland. Och jag fylldes av den där känslan av otillräcklighet som drabbar mig så fort jag läser dina böcker. (Eller någon annan riktigt bra bok. Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” till exempel.)

Vad är det för mening med att försöka skriva själv? Jag kommer aldrig att kunna gestalta som du, så att man känner på riktigt att man ligger där på mossan under tallkronorna och hör hur granarna viskar att man ska resa sig upp och gå längre in, allra längst in.

Nästan ännu värre är det när jag stöter på detaljer och skeenden i dina berättelser som jag har skrivit om själv, i mitt eget ofärdiga manusutkast. Jag svär, jag har härmar inte. Jag skrev först och läste sen dina böcker. Ändå är en av mina personer tankeläsare, jag skriver om katter som tänker som människor och jag gav min huvudkaraktär förmågan att kommunicera med sin döda mormor. Jag beundrar din konst mer än jag kan beskriva (det märker du ju) men jag vet faktiskt inte om jag kan fortsätta läsa dina böcker medan jag själv skriver.

Bodil Malmsten har sagt om jag minns rätt: Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är under tiden. Jag tycker det svåraste är att inse att det aldrig kommer att bli lika bra som det bästa som redan är skrivet. Av andra.

Någon okänd har också sagt: Om bara fågeln med den vackraste rösten sjöng, tänk så tyst det skulle bli i skogen då. Jag försöker ta fasta på det och fortsätta pipa med min egen kraxande stämma. Det är ändå bättre att vara en i kören än att sitta tyst och längta tills man trillar av sin gren. Nu ska jag dra på mig träningskläderna och springa min morgonrunda längs stranden. Medan jag har skrivit detta har solen gått upp. Tack för att du inspirerar. Det blir en fin dag.

Kära hälsningar En Beundrare